Aftonbladet – 13 februari 1860, sida 2

viljen — gå på! gå pål Så dundrar vinskänken Defarges stämma från kanonen vid hvilken han ännu står och som för längesedan blifvit het. Följen mig, qvinnorl skriker madame, hans. bustru. Hvad! Vi kunna slagta lika bra som skarlarne; när fästningen blifvit intagenl! Och till ;henne sluta sig med ett gält, blodtörstigt skrän skaror af qvinnor, beväpnade på olika vis, men alla lika i blodgirig bämdlystnad. Kanoner, musköter, eld och rök; men ännu qvar den djupa grafven, den enkla vindbryggan, de väldiga murarne och de åtta starka tornen. Små hvirflar i det stormaude hafvet, på ställen der sårade stupa. ;Blixtrande vapen, skinande bloss, ångande lass af fuktig balm, skarpt arbete på barrikader rundtomkring i alla riktningar, skrik, gevärssalfvor, förbannelser, underverk af tapperhet, ramlande bjelkar och det lefvande hafvets vilda tjut; men ännu qvar den breda grafven och den enkla vindbryggan och den väldiga muren och de åtta starka tornen, och ännu står vinskänken Defarge vid sin kanon, som blifvit dubbelt hetare af fyra förfärliga timmars tjenstgöring. En hvit flagga utsatt från fästningen, och en parlamentär — knappast synbar ibland rök och damm; intet ord hörbart — plötsligen häfver sig hafvet i ett ännu väldigare svall och rycker med sig vinskänken Defarge öfver den sänkta vindbryggan, öfver de yttre väldiga murarne in bland :de åtta starka tornen, som hade; gifvit sig! Så oemotståndlig var kraften af den ocean, som ryckte honom: med sig, att det för honom vär lika. omöjligt-att andas eller vända på hafvet, som om han. hade kämpat midtuti södra verldshafvets bränningar, till. dess han landsattes på Bastiljens yttre borggård. Der,