Aftonbladet – 13 februari 1860, sida 1

RR a VR ——— närmade sig, infann sig då prasslet af den lillas späda fot, och ljudet af hennes jollrande ord. Så starka andra genljud då än måtte vara: af den unga modren vid sitt barns vagga förnams dock alltid annalkandet af de förra. De nalkades, de kommo, och det sommarsvala buset lifvades, liksom af en solstråle, af ett barns skratt, och barnens gudomlige vän, i hvars händer hon i sin oro hade anbefallt sitt, lät det komma till sig, såsom han fordom låtit barnen komma till honom, och välsignade det. Till och med under det hon som flitigast spann på den gyllene tråden, som snodde sig omkring dem alla, och till hvarje vrå i det lilla hemmet utsträckte sitt välgörande inflytande, utan att någonstädes söka göra det gällande, förnam Lucie i åratals ekon endast vänliga och tröstliga, ljud. Hennes makes steg ljödo bland dem starka och lyckosamma; hennes faders fasta och jemna. Och nere i trädgården under lönnen ses miss Pross i ett seltyg af tråd väcka genljuden, lik en modig, bårdt tyglad, stampande och frustande fåle. Till och med när ljud af sorg inmängde sig bland de andra ljuden, voro dessa icke skärande eller döfvande. Till och med när guldgula lockar, liknande hennes egna, lågo såsom en strålkrans på hufvudkudden omkring en liten gosses insjunkna ansigte, och han sade med englalikt leende: ,Söta pappa och mamma, det gör mig så ondt att gå bort ifrån er båda, och ifrån min lilla vackra syster; men jag är kallad, och jag måste gål så var det dock icke tårar endast af förtviflan, som fuktade modrens kinder då den menlöse anden flydde från den famn, åt hvilken ban hade varit anföftrodd. Låter barnen kommå till mig, och förmenen dem ej! — Herren gaf, och Herren tog; välsignadt vare Herrans namn