Aftonbladet – 13 februari 1860, sida 1

oo —ÄF——ÖF-r——ÅÅAAAA————— —Ä— — — JFÄF—— ÅÖeÖwiIeesvsvsvevs—— — ———— RR —LÄ honom nästan i sista andedrägten. Stackars Carton! Helsa honom från mig! Stryver knuffade sig fram på sin advokatsbana, liksom en stor ångbåt stampar sig väg genom ett grumligt vatten, och drog sin nyttige vän efter sig i kölvattnet, liksom en liten julle i släptåg. Och liksom en sådan julle Vanligen befinner sig i ett svårt läge och merändels är under vattnet, så hade Carton ock Sina sju dagar i veckan. Men gammal och inbiten vana, hos honom, beklagligtvis, allt för gammal och inbiten för att kunna beseSras af någon känsla af blygsel eller längtan efter ett värdigare lefnadssätt, höll honom fängslad vid detta usla lif, och han tänkte Ickemer på att upparbeta sig ur sin underordnade ställning af lejonets schakal, än en verklig schakal kan förmodas tänka på att bli ett lejon. Stryver var rik; han hade äktat en rödblommig enka med. förmögenhet och tre dumma pojkar till söner. essa tre ungherrar hade Stryver vallat framför sig liksom tre får till det lugna hörnet i Soho, och med en oförliknelig uppsyn af Pösande beskydd och nedlåtenhet erbjudit ucies man till helpeneionärer. Se här, min herre, kommer jag med tre feta stekar åt er, som inte torde vara att förakta i ert nya bo, skulle jag förmoda. När Darnay på ettganska höfligt sätt undanbad sig de feta stekarne, väckte detta hos Stryver en harm, åt hvilken han sedermera gaf luft i den undervisNINg, som han gaf bemälde tre ungherrar att taga sig till vara för dylik tiggarhögfärd,, som den der språklärar-tokens. Han hade äfvenledes för sed, att vid sin vinbutelj vidt och bredt för sin hustru berätta om alla de Snaror, som fru Darnay fordom hade utlagt för att knipa honom, och om den superfina fifighet, med hvilken han sjelf hade tagit sig till vara för att fastna på kroken. Några