Aftonbladet – 13 februari 1860, sida 1

EN BERÄTTELSE AT CHARLES DICKENS. TIuGotrEDJE KAPITLET. Gonljudande stog. Det var, som vi redan omnämnt, ett förunderligt hörn för sitt eko, det der hörnet, vid hvilket doktorn bodde. Beständigt flitigt spinnande på den der gyllene tråden, som omslingade hennes make, hennes far och henne sjelf, jemte hennes gamla vårdarinna och ledsagerska i ett lif af stilla frid, satt Lucie i det tysta huset vid det lugna, ekoförunderliga hörnet, lyssnande på de genljudande steen af flyende år. Under den första tiden hände det sig ibland, enuru hon var en fullkomligt lycklig ung! maka, att hennes arbete långsamt sjönk henne ur händerna, och rennes ögon fuktades. Ty det var någonting i antågande i de der genljuden, någonting luftigt, långt aflägset, och knappast hörbart, men som dock kom hennes hjerta att svälla. Obestämda förhoppningar — förhoppningar om en ännu för henne okänd kärlek; t vifvelsmål, om hon väl skulle få stanna qvar på jorden för att njuta denna nya lycka — hvälfde sig om hvarandra i hennes bröst. Bland genljuden, som då läto sig förnimmas, förspordes älven sakta steg vidhennes egen tidiga graf; och fankar på hennes make, som skuile bli så ensapi, så ensam, och som skulle sörja benne så djupt, gjorde hennes bjerta så beklämdt, och frampressade tårar i hennes gon. : Förgick så den tiden, och en liten Lucie åg på hennes arm. Bland de genljuden, som 4) 80 Aftonbladet n:is 1—5,7—11, 13—27, 29, 35.