Aftonbladet – 13 februari 1860, sida 1

Och var det sålunda, som susningen af en engels vingar inmängde sig bland de öfriga genljuden; de voro icke helt och hållet af denna jorden, utan andades en fläkt af himmelsk lifsluft. I den inblandade sig äfven suckar af vindar, som susade öfver en liten gratkulle i trädgården, och båda förnummos af Lucie i dämpade toner — l:ksom en fridfull insjös sakta sqvalp mot stranden en lugn sommarafton — då lilla Lucie med komiskt allvar förrättade någon liten morgonsyssla eller sittande på en pall vid modrens fötter klädde sin docka, under det hon pladdrade en liten rotvälska, hemtad från de båda stöders språk, med hvilka hon genom börden stod i förbindelse. Ekot sqvallrade sällan om Sydney Carton verkliga ankomst till hörnet. Det var högst en gång hvarannan månad, som han begagnade sitt privilegium att komma objuden och, såsom han tillförene ofta gjort, tillbringa aftonen hos dem. Han kom aldrig när han var berusad. Det var väl ock någonting annat, som ekot helt sakta hviskade om honom — någonting, som hvarje ärligt eko hviskat i alla. verldens tider. Aldrig har en karl verkligen älskat en qvinna, förlorat henne, och sedan med rent hjerta umgåtts med henne sedan hon var blifven maka och mor, utan att hennes barn för honom känt en hemlighetsfull tillgifvenhet — liksom ett omedvetet medlidande. Hvad det är för ett slags hemlig, fin dragningskraft, som härunder förborgar 88, det kan intet eko göra riktigt reda för; men det förhåller sig så, och det var också fallet här. Carton var den förste främmande person, mot hvilken lilla Lucie utsträckte sina små knubbiga armar, och denna tillgifvenhet fortfor allt som hon uppväxte. Den lilla gossen talade om