Aftonbladet – 11 februari 1860, sida 1

hängande vis redogöra för det innersta drifverket i den mannens själ. Det var en tid, då han så häftigt trängtade efter den der sysselsättningen, och hon var då så kärkommen då hon beskärdes honom — utan tvifvel förlänade hon honom så mycken lisa der genom, att hon till hans finger öfverflyttade den beständiga oron i hans hjerna, och sedermera gjorde den förvärfvade händigheten till en afledare för själens pinsamma arbete — att han aldrig förmått uthärda tanken på att skiljas vid: denna sysselsättning föralltid. Jag tror, att äfven nu, då han har bättre hopp om sig: sjelf än någonsin tillförne, och till och med talar om sig sjelf med ett slags tillförsigt — att äfven nu den tanken, att han skulle behöfva anlita detta gamla hjelpmedel, och icke finna det till hands, ingifver honom en plötslig känsla af fasa, ungefär såsom tanken på att förlora ett älskadt barn. Det syntes nog, at. han sjelf var gripen af en sådan känsla då hannu uppslog sina ögon mot Lorry. Men vore det icke möjligt... märk vil, bäste vän, jag är en gammal arbetsträl, som aldrig haft annat än siffror att göra med, och frågar bara för att få upplysning af er... skulle icke möjligen återgången till den der sysselsättningen medföra ett qvarhållande af de dermed sammanhängande föreställnings!-. na? Om föremålet vore borta, bäste Manei:.,, skulle icke också den der farhågan gå s.m kos med den? Medett ord! är det icke em hyllning åt en onödig farhåga att behålla dem der verkstaden ? En ny tystnad uppstod. Men ser nin, sälla doktorn med darrande röst, det är en sådan. der gammal kamrat. Jag skulle icke behålla -qvar den kamraten, sade Lorry, runkande på hufvudet; ty han blef modigare vid åsynen af Manettcs: förlägenhet, Jag skule tillstyrka vännen,