Aftonbladet – 11 februari 1860, sida 1

j.det förorsakats af någon stark och ovanlig väckelse af den tankegång, af den kedja af föreställningar, som var sjukdomens första upphof. Någon tankeföljd af den mest plågsamma art kom troligen af någon anlednin i liflig rörelse. Det är troligt, att en farhåga länge lefvat förborgad i hans själ, att dessa minnen åter skulle upplefva — nemligen under vissa omständ:ghefer — vid något visst tillfälle. Han sökte bereda sig, men förgäf. ves; måhända var det just ansträngningen att bereda sig, som gjorde honom mindre förmögen att stå emot. Skulle han kunna ha något minne af hvad som tilldragit sig under hans återfall? frågade Lorry med en helt naturlig tvekan. Doktorn såg sig dystert omkring i rummet, runkade på hufvudet och svarade med låg röst: Icke det minsta. Men skalle ni icke vilja säga mig någonting med afseende på framtiden? sade Lorry varsamt. Med afscende på framtidens, sade doktorn med åiervunnen fasthet, så trör jag mig kuna ha godt hopp. Då han nu med Guds nåd lifvit så hastigt återstäld, så vill jag hoppas det bästa. Sedan han först dignat under tyngden af ett mycket inveckladt något, som han länge hade förutsett och länge kämpat emot, och åter kommit sig, sedan åskmolnet urlad dat sig och gått sin kos, så skulle jag hoppas, att det värsta är öfverståndet. Skönt! Skönt! Det var en god tröst. Jag prisar Gud derför! sade Lorry. Jag prisar Gud derförl, upprepade Manette, i det han med uttryck af djup vördnad böjde sitt hufvud. Det är ett par punkter till, sade Lorry, beträffande hvilka jag bra gerna skulle vilja inhemta er mening. år jag fortfara ? Ni kan icke göra er vän en större tjenst, sade doktorn,i det han räckte honom handen.