Aftonbladet – 11 februari 1860, sida 1

verlden varit redobognare att tjena sin vän, än jag är att tjena min, bara jag visste huru och på hvad vis. Men jag vet mig hvarken början eller slut i ett sådant fall. Om ni, med er skarpsinnighet, lärdom och erfarenhet, kunde visa mig på rätta vägen, så skulle jag kanske bli i stånd att uträtta någonting; utan anvisning och ledning står jag alldeles bandlös. Ack! om pni nu ville öfverlägga bärom med mig; om ni ville förbjelpa mig till litet mera ljus — förhjelpa mig till, att kunna vara litet mer till gagnsl Doktor Manette satt, sedan dessa allvarliga ord blifvit sagda, försänkt i tankar, och Lorry ansatte honom icke vidare. Jag anser för troligt,, sade doktorn, i det han med synbar ansträngning bröt tystnaden, vatt det der återfallet, som ni beskrifvit, min redlige vän, icke kom al deles oförväntadt af patienten. . yBefarade han ett sådant? fördristade sig Lorry att fråga. . . Ja väl gjorde ban så Han sade detta med en ovilkorlig rysning. Ni kan omöjligen göra er en föreställning om. huru tungt en sådan farhåga trycker på patientens själ och sinne ..; huru nära på omöjligt .. detför bonom är, att yttra ett enda ord med afseende på den ängslan som qvä jer honom.Skulle det, måhända,, frågade Lorry, bereda honom en stor lättnad, om han kunde meddela sig med någon rörande detta djupa svårmod, när det kommer öfver bonom ? ,Troligen skulle det det. Men det är, såsom jag sagt er, nära på omöjligt. I vissa fall, tror jag ... I vissa fall .. tror jag till och med att det vore rent af omöjligt. Men,, sade Lorry, i det han åter sakta lade sin band på doktorns arm, efter en kort tystnad å ömse sidor, hvad anser ni orsaken vara till åt sista anfallet ? pJag tror., svarade doktor Manette, patt