sedan skulle bereda honom möjlighet att sätta sin tredje plan i verket, beslöt Lorry att uppmärksamt öfvervaka honom, och det på sådant sätt, att det så litet som möjligt skulle märkas. Han vidtog derföre anstalter att kunna vara frånvarande från Tellsons bank för första gången i sin lefnad, och intog sedan sin plats vid fönstret i doktorns kammare. Det dröjde icke länge förrän han fann, att det icke blott var onyttigt, utan äfven skadligt att tilltala den sinnessjuke, som tröttades och försämrades deraf. Han öfvergaf redan första dagen alla försök i den vägen, och beslöt att endast ktålla sig sjelf beständigt i hans närvaro, såsom en tyst protest mot den virriga inbillning, i hvilken han hade försjunkit. eller höll på att försjunka. Han förblef derföre sittande på sin stol vid fönstret, hvarest han dagen igenom läste, skref, och på allt sätt varligen sökte gifva sin närvaro tillkänna. Manette mottog hvad som gafs honom att äta och dricka, och arbetade friskt på, den första dagen tilldess det blef för mörkt för att kunna se — arbetade en half timma sedan Lorry, om det gällt hans lif, icke skulle kunnat se läsa eller skrifva. Då han lade ifrån sig verktygen efter slutadt dagsverke, uppstod Lorry och sade åt honom: Vill ni gå ut? Manette såg ner på golfvet på båda sidor om sig på det gamla viset, såg upp på det gamla viset, och upprepade med låg röst: Ut?2 : Ja, för att spatsera med mig. Hvarföre icke? X Han bjöd åter till att säga hvarföre icke, och talade ej ett ord vidare. Men Lorry tyckte sig märka, då Manette lutade sig fram På sin bänk i skymningen, med armbågarna på knäen och hufvudet -emellan händerna, att an på något svamligt vis frågade sig sjelf: