Aftonbladet – 10 februari 1860, sida 3

dotters skuld — hans dotters, bör ni, käraste Manettel Om jag förstår er rätt, sade doktorn i en nedstämd ton, någon sinnesrubbning... Just sån, sade Lorry. Tala frittv, sade doktorn. Beskrif utförligt. Lorry fann, att de förstodo hvarandra, och fortfor: : Min bäste vän, fallet är en dyning efter en långvarig och häftig åkomma, efter en svår och allvarsam... såsom ni säger: sinnesrubbning.. ja, sinnesrubbning. Patienten arbetade med den, huru lång tid vet man ej; ty jag tror, att han sjelf icke kan beräkna den tiden, och det finnes icke någon annan, som kan lemna någon upplysning härom. Patienten befriades från denna åkomma steg för steg; han kan icke sjelf säga huru och på hvad sätt detta gick till, såsom jag sjelf hörde honom på ett högst intressant sätt beskrifva i en offenuig föreläsning. Han blef så fullkomligt återställd, att han åter blef hvad han förut varit: en högst utmärkt tänkare, mäktig af de mödosammaste både själsoch kroppsansträngningar, och har alltsedan med stor framgång fortsatt sina studier af en vetenskap, i hvilken Han redan förut hade förvärfvat sig ovanliga insigter. Men olyckligtvis bar nu ett kort — han tvekade ett ögonblick och drog ett djupt andetag — m,ett kort återfall egt rum. Doktorn frågade med låg röst: Huru länge varade det?, I nio dygn. a På hvad vis yttrade det sig? Jag förmodar, sade han med ett hastigt ögonkast på sina händer, i återgång till någon gammal sysselsättning, stående i sammanhang med det första anfallet? Så är det (Forts.)