så kom stunden då det guldgula håret, som hade blandat sig med den stackars skomakarens hvita lockar i vindskyffet i Paris, åter blandade sig med dem i förmiddagens solsken vid äfskedet emellan fader och dotter. Det var en påkostande skilsmässa, ehuru hon icke skulle blifva långvarig. Fadren gjorde sig dock snart lös ur hennes armar. Tag henne, Charles,, sade han; hon är din. Hennes hand vinkade ännu ett farväl till dem från vagnsfönstret, och hon var borta: Emedan hörnet låg undangömdt för sysslolöst och ny5ket folk, och bröllopsanstalterna varit enkla och få, befunno sig doktorn, Lorry och miss Pross nu helt ensamma. Det var när de åter inkommit i den sommarsvala våningen, som Lorry varsnade, att en stor förändring hade föregått i doktorns hela utseende. Han hade naturligtvis varit starkt upprörd, och det var ej att förundra sig öfver att hans ansigte skulle bära spår af en stark sinnesskakning. Men det var den gamla skygga blicken, som oroade Lorry; och hans virriga sätt att fatta omkring hufvudet med händerna och med en åtbörd af oro och rädsla skynda in i sin kammare, så snart de kommit upp, påminte Lorry om Defarges krog och resan om natten från Paris. Jag tror, sade han till miss Pross efter en liten stunds orolig öfverläggning inom sig sjelf, jag tror att vi göra bäst uti att icke nu tala med honom, utan lemna honom alldeles ostörd. Jag måste titta in hos Tellsons klockan ett, men kommer sedan straxt hit tillbaka. Vi skola då taga honom med oss på en liten färd ut på landet och spisa der; så skall allt nog bli bra igen. Det var lättare för Lorry att komma ini Tellsons bank, än att komma ut derifrån igen. Han blef uppehållen i två timmar. När han återkom, gick hanigenast upp, utan att göra