gifna viset, utan att göra något uppehåll i sitt arbete. ww Ni känner ju igen mig, min dyre vän? Tänk efter. Icke är detta en passande sysselsättning för er. Tänk efter, bäste vänl Ingenting kunde förmå honom att säga ett ord vidare. Han såg väl upp för ett ögonblick, då man bad honom så göra; men intet slags tilltal förmådde aftocka honom ett svar. Han arbetade och arbetade, och arbetade tyst, och alla ord studsade tillbaka från honom såsom från en genljudslös vägg. Den enda glimt af hopp, som Lorry kunde upptäcka, var att han då och då såg upp under lugg, utan att man bad honom derom. Häruti företedde sig ett-svagt uttryck af nyfikenhet eller oro, liksom hade han sökt reda för sig några uppstående tvifvelsmål. Två saker trängde sig genast på Lorry, såsom här varande af yttersta vigt; först och främst, att detta måste hållas hemligt för Lucie; för det andra, att det måste hållas hemligt för alla hans bekanta. I förening med miss Pross vidtog han genast anstalter med afseende på det sednare försigtighetsmåttet genom att förebära, att doktorn var opasslig och tvungen att några dagar hålla sig alldeles stilla. För att hålla Lucie i okunnighet om hvad som händt, skulle miss Pross skrifva till henne och berätta, att han hade måst resa till en patient, samt dervid åberopa ett upps diktadt bref af några få rader, såsom skrifvet af honom till benne med samma post. Dessa åtgärder, nyttiga i alla fall och händelser, vidtog Lorry, i förhoppning att doktorn skulle återkomma till sig sjelf. Om detta nträftade snart, hade han en tredje plan i beredskap, nemligen att från säkert håll få upplysning om rätta beskaftenheten åf M?nettes tillstånd. I förhoppning om denna förbättring, som