and betraktande verldshändelserna, dock med värma deltager i hvarje ädelt folks kamp för sin frihet och sjelfständighet! Markis Migliorati ankom i går till hufvudstaden och tog logis å Hötel Rydberg. 2 Att den representant, som väckt motionen norska ståthållarefrågan, måste anse det såsom en hederssak för sig, att densam a måtte röna all framgång och sålunda icke blott medverka till den utredning?, som han anoifvit såsom dess hufvudsyftemål, utan åstadkomma så mycken uppståndelse som möjligt, detta är temligen naturligt och kan icke väcka förvåning. Det kan derföre icke heller förundra någon, att signaturen —lIm—? uppträdt i gårdagens nummer af Dagbladet till försvar för nämnde motion i hela dess utsträckning och med alla dess motsägelser. En billig förvåning måste det deremot väcka att en författare, som man varit van att räkna i de gamla frihetskämparnes leder, visar sig så föga kunna uppfatta hvad som måste vara kärt och dyrbart för ett fritt folks sjelfkänsla, hvad som i denna sak fr väsentligt och oväntligt, och hvad som kan med rätt och till ljd deraf äfven med utsigt till verklig framgång yrkas. Han argumenterar såsom gällde det i denna sak för Norge blott en liten obetydlighet, någonting, om hvilket det icke lönade att från norska sidan göra minsta affär. Det heter i hans uppsat:, att de svenska? anspråken (d. v. s. de Nordström-Dalmanska) ifse endast ått göra gällande en princip.? Bagatell! Hvad är det värdt att norrmännen hålla på en lumpen princip?, då de få sin vilja fram i hufvudsaken, d. v. s blifva af ned ståthållare-embetet! . Men denna princip, som man behandlar så en bagatelle, hvad betyder den väl i sjelfva verket för Norge? Åh jo, ingenting andatän eganderätten till dess grundlag; ingenting annat än uppställandet af den grundsatsen, att norska grundlagen icke, såsom andra fria folks grundlagar, beror ensamt af landets egna statsmakter; ingenting annat än ett faktiskt utstrykande af dessa första ord i Norges grundlag: Konungariket Norge är ett fritt och sjelfständigt rike?, ord, hvilka äfven i riksakten finnas upprepade. Huru i all verlden kunna väl norrmännen se på en sådan småsak, då det gäller att blifva qvitt det förargliga ståthållareembetet! Huru är det möjligt, att de kunna ?deruti finna något sårande eller förödmjukande?! Hur är det tänkbart, att de kunna framkomma med ett så trotsigt anspråk?, som att få förblifva i okränkt besittning af sin fria författning! Det går åtminstone alldeles öfver —Im—Ss ho risont. f Det förundrar ingen, att dylika åsigter kunna förfäktas af hr Nordström, som vid sina deduktioner i afseende på det positiva i folkrätten utgår från den för folkens frioch rättigheter fullkomligt likgiltiga kabinettspolitikens ståndpunkt. Att sådana åsigter vinna genklang hos en fribetsfiendtlig prelatur och inom ett junkerligt riddarbus kan heller icke öfverraska. Men bedröfligt är att se dem adopterade af någon enda bland dem, som man varit van att räkna till deras antal, som fört frihetens talan. Det är icke längre sedan än den 23 sistlidne December som man, under debatten om italienska frågan, hörde hr Dalman på riddarhuset förklara det vara lyckligt, att tillfälle erbjöde sig för svenska folkets representanter att få öppet och varmt uttala sitt deltagande, sina lfliga önskningar för grundläggandet af nationel friket hos ett annat ädelt folk. Man jemföre med dessa värdiga ord anspråken i hr Dalmans motion i norska frågan och framför allt med de af hr —Im— i Dagbladsartikeln uttalade åsigter, och man ihågkomme derjemte, att den främmande öfverhöghet, mot hvilken Italien kämpade och från hvilken det hoppas vinna befrielse, hade traktaternas helgd för sig pch verkligen kunde försvaras utur den Metternich-Nordströmska positiva folkrättens, synpunkt, men att deremot de Nordström-Dalmanska anspråken mot Norge icke ha någon verklig traktat, icke någon öfverenskommelse att stödja sig vid, utan stå i strid mot gällande lagars bokstaf, mot gällande praxis och 50-årig häfd. Ett sardinskt sändebud, som nu anländt till Stockholm, har på sin färd genom landet mött hyllningsgärder, som vittna, att representationens välönskningar för Italiens frihet endast voro ett uttryck af hela folkets lifliga sympatier. Markis Miglioratis sändning är den italienske frihetshjelten Victor Emanuels och det italienska folkets svar på den svenska representationens uppträdande för Italiens frihet. Men huru förvånad skallicke den ädle markisen blifva, då han, en gång hitksmmen, får erfara, att dagens brinnande fråga hos oss är den, om det skall lyckas att upphetsa svenska folket — detta samma folk, ;som uttalat sig så varmt för Italiens sjelfständighet — till ett försök, att göra ett ingrepp i ett brödrafolks lagligen befästade sjelfständighet, att vägra detsamma dess sjelfbestämmelserätt i egna inre angelägenheter. — Det i dag hitkomna numret af cÖstgötha Correspondenten innehåller ett bref från hufvudstaden, sysselsättande sig uteslutande med norska ståthållarefrågan, dess behandling på riksdagen samt ett och annat on dit i sammanhang dermed. Till antalet af dessa hörer äfven den uppgiften, att ståthållarefrågsns behandling på riksdagen skulle kunna gifva anlednirg till ingenting mindre NL sl RR