pigan, som öppnade, porten, någon fråga; han fortsatte gången rakt fram till doktorns dörr, men stannade tvärt då han fick höra ett hamrande derinnanför. Gode Gud! utropade han förskräckt, phvad är detta ? Miss Pross, med förfärad uppsyn, stod i hast vid hans sida: Voja mig! Voja mig! Allt är förloradt! hviskade hon honom i örat, vridande sina händer. Hvad skall detta bli för ett budskap för henne! Han känner icke igen mig och sitter och gör skorl Lorry sade hvad han i hast kunde hitta på för att lugna henne, och gick sedan in i doktorns kammare. Bänken var vänd emot dagern, alldeles på samma vis som då han förra gången såg skomakaren vid hans arbete; hans hufvud var nedlutådt och han arbetade ifrigt. Doktor Manette! Min dyre vän, doktor Manette I N Doktorn såg på honom med en hastig, halft forskande, halft vresig blick, och nedlutade sig genast åter öfver sitt arbete. Han hade tagit af sig rock och väst; hans skjorta var öppen vid halsen, såsom vanligt då han sysselsatte sig med det arbetet; till och med den gamla gulMeka fängelsefärgen återsyntes på hans ansigte. Han arbetade ifrigt — otåligt — liksom det låge för honom, att han en längre tid hade blifvit förhindrad. Lorry betraktade arbetet, som han :höll på med, och såg att det var en sko af gammalmodig skapnad. Han upptog en annan, som låg bredvid honom, och frågade honom hvad det var. Ett ungt fruntimmers promenadsko, svarade han, utan att se upp. Han borde ba varit färdig längesedan. Låt honom vara. Men, doktor Manette, se då på mig! Han lydde på det gamla, mekaniskt under