Aftonbladet – 9 februari 1860, sida 3

Om denna riksakt betraktas i sitt nödvändiga sammanhang med de svenska kommissariernas påskrift på Norges Grundlov och dennäs 42 S, måste man erkänna, att de ordalag, som förekomma i inledningen till riksakten. utgöra en säker ledning och utgångspunkt fö: frågans bedömande, och i detta afseende bör bemärkas, att föremålet för denna akt visar sig vara att bestämma, icke en del af de mel lan båda rikena uppkomna konstitutionella för hållanden, utan alla dessa förhållanden utar undantag. Jag fäster synnerlig vigt vid denna omständighet, ty deraf följer, att det, som icke är i riksakten afhandladt, ej heller kan vara underkastadt någon behandling af riket: ständer. Riksaktens 12 lyder som följer: Då de stadganden, som i denna riksakt innehållas, dels äro afskrifna ur Norges riket grundlag, dels utgöra tillägg till densamma. grundade på den till innevarande Storthing genom grundlagen uppdragna rättighet, si skola de, i anseende till Norge, ega och behålla samma krafi som detta rikes grundlag. och icke kunna förändras, utan på det i nämnde grundlags 112 föreskrifna sätt. Jag hemställer, om icke bestämmelsen, att riksaktens stadganden icke kunna förändras på annat än det i Grundlovens 112 föreskrifnt sätt, innefattar, att samma stadganden kunna just på detta sätt förändras. Sistnämnda innehåller, att om erfarenheten visar att någon del af Grundloven bör förändras, förslag derom skall på ett ordinarie Stortbing framställas, men att det tillkommer nästa ordinarie Stortbing att bestämma, om den föreslagna förändringen bör ega rum eller ej, samt att sådan förändring aldrig bör str:da mot Grundlovens principer, utan endast angå modifika: tioner i enskilda bestämmelser, som icke förändra andan af denna konstitution. Jag hemställer nu, om icke skäl förefinnas för det antagande, att erfarenheten visat, det stadgandet i Norges grundlag i afseende å ståthållareembetet bör förändras? Ett skäl är, att en sådan förändring blifvit vid flera Storthing ifrågasatt, utan något hinder från svensk sida. Ett annat skäl innefattas i det kända förbållandet, att konungen sjelf under ea lång tid ansåg sig icke böra till ståthållare i Norge utnämna svensk man, och att detta embete sedermera alldeles icke varit tillsatt. Såvida man af erfarenheten får draga slutsatser, kan det således icke förnekas, att erfarenheten visat, att den fråga, som föranledt förevarande motion, borde och kunde blifva föremål för behandling af Norges Storthing, och detta har, såsom herr Blanche erinrat, haft den verkan, att justitiestatsministern sjelf erkänt att Storthinget derutinnan varit i sin fullkomliga rätt. Nåväl, mina herrar! Hvarpå vill man då efter allt det:a bygga den slutsatsen, att rikets ständer äro befogade att inblända gig i frågan? Jag fruktar, att man genom en sådan inblandning skall bidraga, icke att utreda, utan att inveckla densamma, tilldess kanhända slutligen deraf blefve en gordisk knut, som endast kunde med svärdet afhuggas. Jag tror det derföre vara representationens skyldighet att söka förekomma en sådan utgång genom att hålla sig till de handlingar, som finnas, och icke till tomma eller hårdragna suppositioner. Om det nu förhåller sig så som jag bär sökt visa, så blir det så mycket mer af intresse för sakens skull att efterse de motiver hr Dalman lagt till. grund för sin motion. Mången torde, lika med mig, tillräckligt känna den värde motionären för att veta att han icke framställer något annat än det, som utgått från en djup och varm öfvertygelse. Men det händer understundom, att äfven sådane män låta sig vilseledas af ögonblickets intryck; och det synes vara något skäl att befara, att detta här varit fallet; åtminstone har jag icke kunnat uppspåra någon annan anledning till ifrågavarande förslag, än att motionären, som eger ett svällande svenskt hjerta, :sannolikt funnit sig, så att säga, så uppiggad af hr grefve Anckarsvärds föregående bekanta motion om en revision af unionsförhållandena och af de kraftiga uttryck, som deri förekomma, att hans känsla blifvit stegrad till en hänförelse, som måst gifva sig iuft genom attframföra nuifrågavarande motion. Ty vid en undersökning af motionens innehåll ännef man att motionären sjelf, ej mindre än illa andra, som dela hans åsigt, medgifvit, att let norska ståthållareembetet är ett öfverflödigt mbete, och att de, hvad sjelfva saken beträffar, cke hafva något mot detsammas afskaffande. Men när så är, hvarföre är man då så angeägen att bråka derom? Jö, afsigten har oförehållsamt blifvit tillkännagifven. Man vill, säges det rent ut, söka bibehålla detta embeför att, mot uppgifvande af sin förmenta tt att deröfver bestämma, tillbyta sig af norrmännen vissa önskade reformer i internatioella förhållanden, hvilka nan anser norr nännen obilligt förvägra. Jemförelsen Må rsäktas mig, men jag frågar, om icke denna veräkning eger ett visst syskontycke med lörd larendons bekanta Yttrande i engelska öfver;uset, då han, med anledning af gjord annärkning mot engelska regeringens förfarande. tt med vett och vilja låta den i fästningen Cars inlagda besättning uthungras af de beigrande ryssarne och slutligen tvingas att tva sig, ehuru iden hade kunnat undsättas, ät undfalla sig de märkliga orden: Vi måste rafva något att byta med ryssen, på det denna makt måtte kunna afsluta freden utan förödnjukelse och -med bibehållen krigsära. -Motiet har väl i afseende å norrmännen blifvit motsatt riktning begagnadt, men är derföre cke mera hållbart. -Hafva wi någotatt.begära vf norrmännen, mena vi att de: obilligt benött: :0ss-— och jag stror, att de icke. varit