Aftonbladet – 9 februari 1860, sida 2

gonting dylikt emot en af honom sjelf jemte motparten nedsatt kompromiss. Hvad skulle man då säga om en offentlig myndighet, som företoge sig någonting dyhkt och dervid icke ens kunde förebära såsom ursäkt, att domen rädt hennes egen rätt eller befogenhet för nära? Att nu konstitutionsutskottet genom riksdagsordningens 55 verkligen blifvit en domstol, som ensam, i första och sista instansen, eger att slita de i nämnde lagrum förutsedda tiister; att utskottet i kraft af samma paragraf utgör en kompromiss för sådana frågors behandling, torde svårligen kunna bestrida .. Hvarje oficiel: offentlig kritik öfver cn så beskaffad myndigheis dom anse vi sålunda icke blott opraktisk, såsom till intet resultat, ingen nytta ledande, utan ock såsom en missaktning, visad dem främsta bland de delegationer stånden sjelfva tillsatt. Att vi härmed icke på något sätt velat uttala något gillande af konstitutionsu:skottets motiver eller det derpå grundade beslut, är redan på förhand ådagalagdt genom våra föregående artiklar i ämnet. Vi ha blott ansett oss böra anmärka det föga grannlaga sätt, hvaruppå så väl ridderskapet och adeln som presteståndet behandlat ett mål, som till följd af sin natur endast var egnadt att helt enkelt läggas tll handlingar. Att sistnämnde åtgärd emellertid efter allt det myckna ordandet slutligen i båda stånden blef resultatet, derför har man egentligen att tacka de båda talmännen, af hvilka grefve Sparre redan lärer ha på förhand enskildt förklarat sig icke kunna framställa proposition på ettläggande till handlingarne med ogillande, och erkebiskopen under plenum öppet uttalade samma åsigt. Att likväl på riddarhuset lust att experimentera i denna riktning icke saknades, skönjdes af åtskilliga talares yttranden, och en önskan härom uttalades ock bestämdt af tvenne. Under det man sålunda på riddarhuset bedref offensiven från åtskilliga håll med ett slags tiraljörseld, leddes deremot i presteståndet anfallet af riksarkivarien Nordström, som med den honom egna sjudande häftighet påyrkade ett klandervotum emötlandets högsta politiska domstol, hvarvid han likväl understöddes och uppbars af ett aktningsbjudande släp, bildadt af en mängd andra ledamöter. Men hur var det väl möjligt, att hr N., detta orakel i statsrättsliga frågor, kunde yrka något, som af tvenne talmän förklarades grun3lagsvidrigt? Denna demonstration kom likväl ej till stånd, utan förekoms genom talmannens takt och pligtkänsla. Förbållandet skulle deremot verkligen ha gestaltat sig på ett högst eget sätt, i fall de båda ståndens majoriteter hade påyrkat en dylik proposition af sina talmän, och efter dessas vägran saken blifvit förvisad till konstitutionsutskottet, hvars lätt förutsedda utslag sannolikt hade föranledt ett nytt yrkande om ogillande ö. s. v. Vi måste slutligen anmärka en företeelse under gårdagens aftonplenum på riddarhuset. om på hvarje oväldig åhörare gjorde ett särdeles obehagligt intryck, den hätskhet nemligen, hvarmed man löpte till storms emot den ende ledamot af adeln inom utskottet, hvilken tillhört majoriteten. Man syntes ej kunna smälta sin förbittring öfver att en adlig ledamot af konstitutionsutskottet vågat det i våra sednaste riksdagsannaler oerhörda steget at hysa en egen, från ståndsbrödernas och presternas afvikande öfvertygelse. Försvaret fördes af friherre Rudolf Cederström med et lugn, en hofsamhet, en värdighet, som vitt nade om en ridderlighet, som från andra sidar så föga mot honom ådagalades.