Aftonbladet – 9 februari 1860, sida 2

lan 40 och 45 år, hon var Iång och af ett bebagfullt väsende, hennes ansigte var regelbundet, men magert och tärdt, och hennes ögon voro svarta som midnatten; men i deras ömsom drömmande och bliztrande djup satt vansinnets stämpel. Hennes hår var alldeles grått och hon var klädd i mörkt, likt half sorg. Hela hennes väsende antydde att hon hörde till de bättre klasserna, och hon talade korrekt och med angenäm röst. När hon tog fatt i staketet märkte jag en förlofningsring på venstra handen. De flesta sysslosösa äro frågviss. Jag är frågvis, men mera af vana, tror jag, än för att det ligger i min natur; resultåtet är dock etsamma, Detta stackars fruntimmers uppförande, yttrande och utseende väckte i hög grad min nyfikenhet, så att nästa gång min värdinna kom in till mig, frågade jag henne: Kan ni -säga mig hvem det der fruntimret är, som går ut och promenerar klockan tolf alla dagar? Ack, hon är tokig, kära herre. Det ären fru Bond, och det säges att hennes man blef hängd för omkring tjugosex är sedan. Icke kan jag gå i god för att det är sannt, men folk säger så, Pengar har hon godt om, och bon bor hos doktor Cruss. Hon kom hit som ung enka för cirka tjugosex år sedan, som jag sade.s Jag fann att jag ej hade rätt att forska vi, dare, men af dessa knapphändiga materialier ökte min inbillningskreft att uppföra en fullständig byggnad. Detta bleka, aftärda ansigte blef föryngradt och begåfvadt med de sjutton irens blomstrande färg; dessa lidelsefulla ögon strålade af oskyldig körlek, detta gråa hår omgaf den ljufliga pannan med rika lockar, dessa torra läppar svällde i ungdomens r.senröda värma — och framför allt, hennes jungfruliga hjerta hade ej i gagnlös sorg och san