Aftonbladet – 9 februari 1860, sida 2

in och ha tak öfver hufvudet tills regnet gått öfver. Hon runkade på hufvudet. Jag upprepade min bjudning i ännu vänligare ton, meh hon log blott, suckade, bredde ut Händerna med liknöjd min och svarade: Tack, min herre, jag tål fog regnet. Men hörde jag rätt? Bjöd ni mig in under ert tak? Jag svarade ja, och att det ssulle fägna mig om hon ville komma in och hvila sig; men efter en ny, lång och stirrandeblick smålog hon åter, suckade och bredde ut händerna, sägande: Jag bryr mig inte alls om regnet. Hvarken om blåsten eller regnet. Jag har varit ute i värre väder än detta — mycket värre. Hon gjorde ej min af att fortsätta sin gång, men vägrade hårdnackadt att taga emot skydd. Hon sstod och såg på mig genom staketet tills alla ihennes kläder voro genomblöta. Närjag såg att hon satt sig i sinnet att ej gå in, gjorde jag henne uppmärksam på att det vore mer passande att gå hem. Jag skall gå när det är slut,, sade hon med en rysning. Jag sade att jag ej trodde att det skulle taga slut så snart; det såg ut som det skulle bli dagsregn. Bah, regnet! Det menade jag inte, svarade hon. Ack nej — afrättningen!, Derefter neg hon höfligt för mig och gick inåt staden. När klockan slog ett, kom hon tillbaka, stannade -på samma ställe och sade: Ack, herre, de ha tagit ned hans lik — nu är ban död Efter ett ögonblicks tystnad fattade hon tag i en afjernstängerna och skakade den, i det hon häftigt utbröt: Svartsjukan är djefvuien Derpå gick hon med snabba steg bortåt promenaden, Der hade jag fröet till en hel hemlighetsfull tragedi, för hvars detaljer fantasien viker sviken tillbaka. Ifön såg ut att vara mel