Aftonbladet – 9 februari 1860, sida 2

Det promenerande fruntimret. (Ur Dickens Household Words.) Hvarhelst jag går, för jag med mig mina spekulerande fantasier öfver de menniskor och saker jag ser. Det är kanhända ett sjukligt själstillstånd, framkalladt af för mycken ensamhet; men antingen detta är förhållandet eller icke, så vill jag ej bli efriad från det, emedan det håller mig sällskap och Sysselsätter mig lika mycket som en kronisk sjukdom plär. upptaga en patients tankar, Jag tittar utåt promenaden i Oldport, der jag för någon tid slagit ned mina bopålar. Det är, den angenämaste platsen i den gamla garnisonsstaden. Dess åldriga träd utbreda ett rogifvande skygd mot sommarsolens våldsamma, hetta, Kvilket de täcka fälten och den öppna stranden sakna. Hvadjag tycker omar skugga, medan solen skiner bortom denna förattlifva scenen, och en värme, som sättes i dallrin genom luftdraget mellan löfven, men icke: denna tropiska hetta, som jag Ser somliga menniskor -svärma för — särdeles ett fruntimmer, hvilket jag kallat för ?det Promenerande fruntimret?, emedan hon ofelbart hvar dag visar sig der. På ett visst ställe å denna allmänna pro. menadplats ha omkring ett halft dussin ståt. liga, storbladiga almar blifvit undanröjda — kanhända att de ha dött ut, eller att en orkan blåst omkull dem — och all middagshettan tyckes ha samlat sig på denna nakna fläck. Det är ett stycke öken midt ien grön. skande nejd; gräsbänken är brunbränd, sandgången är förtorkad och remnad — men just hir, och då hettan är aldra starsast och alla andra söka skugga, kommer den promenerande. damen ut för att sola sig. Jag observeradeheriie redan första dagen som jag flyttade in i min bostad. Strax efter