Aftonbladet – 9 februari 1860, sida 1

vände långsamt hufvudet och PBetraktade mig med misstänksam min. Kommer ni å hans vägnar? frågade hon. Hennes röst var svag och osäker, och hennes fråga förvirrade mig något. Nej — icke å hans vägnarn, svarade jag villrådig. Ni känner honom? Ja, jag känner honomp, återtog jagHon betraktade mig misstroget, tycktes vilja säga någonting och nedslog ögonen. Ni väntade honom i Sorrento,; fortfor jag, ni hade träffat honom uti Michaielowskoö, ni promenerade till häst med honom. — Ni ser att jag vet allt — ja, jag vet allt. h ;Jag tycker mig igerikänna edra drag,, sade on. my Nej, ni har aldrig sett mig.n Men hvad vill ni mig då? . Endast säga er, att jag vet allt, upprepade jag. Jag förstod väl huru nödvändigt det var att draga fördel af detta första uppträdande; men ehuruväl min fras jäg vet allt nästan begynte göra mig löjlig, var dock min rörelse så stark, detta oväntade möte förvirrade mig till den grad, — jag var, med ett ord, så tillintetgjord, att jag bokstafligen icke fann något annat att säga. Talla fall visste jag Ju ingenting. Jag kände att jag måste förekomma henne enfaldig; och om jag i börJan uppträdt som en hemlighetsfull varelse, underrättad om allt, förvandlades jag nu småningom till en egenkär narr... men hvad var nu Ju göra dervid? gång. Jag vet allt,, upprepade jag ännu en Hon såg på mig, reste sig bastigt och ville aflägsna sig; Men detta skulle hafva V-rit en alltför stor olyckvy, Jag fattade hennes hard. I himlens hämnv, sade jag tillHetibe, stanna qvar och hör mig. 2