BLANDADE ÄMNEN. En tam örn. I slutet af Maj månad 185f fångades uti ett örnbo på Lilla Röknön i Wetter tvenne dunklädda, cirka 3 veckor gamla ungar a vanliga hafsörnen (Falco albicilla), hvilka hemförde ill Aspa bruk, der desamma till en början insatte en större bur. De uppföddes med stor sorgfällig het samt blefvo inom kort så tama, att de emot togo föda ur händerna samt vanligen gåfvo sin be: låtenhet tillkänna, då någon nalkades dem. Der ene ungen var genast från början större och mer: försigkommen, och mäste de derföre vid mattimmarne skiljas åt, emedan denne annars med star kare klors och näbbs rätt ensam ville tillvälla sig all föda. Troligt är äfven, att den mindre på dettc vis uti naturliga tillståndet slutligen svultit ihjel hvilket äfven öfverensstämmer med hvad man förv: känner, eller att ett örnpar sällan uppföder mer 5 en unge, den starkaste. Deras föda bestod förnäm ligast af fisk: aborre eller mört, hvaraf de kundt straxt efter hvarandra sluka flera, vanligen hela met hufvudet först, af ända till 8 tums längd, så at man slutligen utappå den utspända kräfvan kunde tydligen känna de hela fiskarne. Matsmältninge: tycktes försiggå ganska hastigt, ty flera dylika mål intogos hvarje dag. Deras tillväxt gick äfven fort, och efter några veckor började tecken till fjedra att visa sig; de utsläpptes nu och gingo för det mesta lösa på en hönsgård bland höns och ankor, hvilk: af dem aldrig antastades, och hvilka å sin sida e tycktes visa någon fruktan för dessa så olika kam: rater. I början af Juli skedde de första försöker att begagna vingarne, men ej förrän i slutet al! nämnde månad sträcktes desamma till flygt. Der mindre ungen uppnådde aldrig samma storlek son sitt från början mera storväxta syskon, och då der dessutom visade ett mera obändigt lynne, blef der bortskänkt samt finnes ännu qvar i grannskapet Den återstående blef deremot stor, vacker och mycket tam samt fick ständigt ega sin fulla frihet. Så snart krafterna medgåfvo, började han göra mindre utflygter, och ehuru dessa slutligen utsträcktes öfver en mil utåt Wettern, återkom han hem nästan hvarenda dag, för att erhålla föda. Var då ingen tillhands, gick han in uti förstugor och rum samt gjorde sig påmint. Stora råttor förtärdes med begärlighet, 3 å 4 å rad, men fisk var och förblet hans käraste föda, ehuru den numera sällan slukades hel. Han blef van vid namnet -Thures, på hvilket tillrop han svarade, samt kom då-ofta ned från det tak eller annan upphöjd plats, der han efter intagen måltid brukade långa stunder sitta och se sig ikring. Han ofredade aldrig några hemfoglar, men höll alla hundar i stor respekt, oftast förföljande dem på spända vingar långa stycken. Rädsla visade han aldrig för någonting, ej ens för skott, aflossade straxt invid honom, men den minsta rörelse, när eller fjerran, undgick icke hans skarpa blick. Det var en för mången ovanlig anblick att se den ståtliga fogeln, majestätiskt sväfvande i vida kretsar, slutligen nedslå på en trappa eller ett gungbräde, för att söka menniskors grannskap. Denna hans fromhet förorsakade slutligen hans död, ty då han den 30 December vågat sig för långt ifrån hemmet, blef han af misstag skjuten, till stor sorg för talrika vänner och beundrare. Vingbredden uppgick då till 7 fot 7 tum, samt öfverensstämde fjäderklädnaden med hvad prof. Nilsson uppgifver för ung hafsörn i första året. (N. T. — Do stora telegraflinierna. När den transatlantiska telegrafen efter en endast tjugedagar lång verksamhet plötsligt vägrade sin tjenst, inträdde en period af nedslagenhet, under hvilken man nästan tviflade på möjligheten af en underhafsförbindelse emellan gamla och nya verlden. Men sedan dess har man åter hunnit repa mod, och så många planer äro redan utkastade och till en del äfven tnder utförande, att man icke längre kan betvifla, att ej hela jorden inom fem eller sex år skall vara kringspunnen med elektrisk trånd. Hvad närmast den atlantiska sidan beträffar, så äro förarbetena redan så långt komna, att ned läggandet af en ny kabel, hvarvid de förut begångna tekniska felen skola undvikas, nä. stan säkert kommer att försiggå under loppet aj år 1860. För en annan linie till Amerika arbe tar tyskamerikanaren Schaffner. För att undvika underhafssträckningar så mycket som möjligt, vil han åvägabringa en linie, som löper längs kusten aj Labrador, derifrån går öfver till Grönland och öfve! Island och Feröarne kommer: fram till Skottland Linien är undersökt af honom sjelf, stationspunk Serna äro bestämda, danska regeringen har skänkt