stern godkända; och det finnes icke med: en enda bokstaf i grundlagarne antydt, att domstolarne ega pröfva riksdagsmans kompetens. Besynnerligt! Den makt, som genom lagens tydliga ord förbebållit sig pröfningsrätten, den skulle icke ega denna rätt; och den makt, som icke med en enda lagens bokstaf kan styrka sin rätt, den skulle ega den! Att yrka på begagnandet af en rätt, som man förbehållit sig, det skulle vara grundlagsvidrigt och revolutionärt! Men att bestrida denna rätt, det skulle vara lojalt! Hade man nöjt sig med att säga att ståndets räti ej vore fullt klar, att grundlagen fordrade ett förtydligande, då hade granskaren måhända kunnat sägas vara i sin goda rätt. Men icke har man väl rätt att påstå, I det ett stånd, sträfvande att bibehållå konseqvensen, kastar sig in på mycket betänkliga och vådliga vägar, då det blott vill utöfva och åt representationen bevara en rätt, som är hvarje riksstånd bestämdt förbehållen. FF Konstitutionsutskottets betänkande utvecklar tydligt och enkelt denna fråga. Vi torde ej behöfva upprepa dettas innehåll, emedan det nyss varititidringarne allmänheten meddeladt. Deraf synes-att, såsom vi förut flera gånger sagt, ståndens pröfningsrätt är bestämdt uttalad. Man finner äfven att auktoriteternas och högsta domstolens domsrätt rörande riksdagsmannaval äfven är beskrifven i 19 R. O., der detheter: ?Förmenar någon väljande, eller som under omröstning kommit, olagligheter vid ett riksdagsmannaval vara begångna och vill deröfver klagomål anföra, äske då m. m.?. Detta är allt hyad grundlagarne innehålla om domstols och myndigheters befogenhet angående ifrågavarande sak. Låtom oss examinera de anförda orden. Hvem är det, som har rätt att klaga? Någon väljande eller någon, som under omröstning kommit. — Hvaröfver får han klaga? Öfver olagligheter vid riksdagsI mannaval. — Hvaröfver kunna dozxastolarne döma? Endast öfver de mål, som blifvit inför dem gjorda anhängiga. Men nu kunna, enligt R. O:s bokstafliga innehåll endast olagligheter vid val öfverklagas; således måtte de väl ej kunna döma öfver något annat. Vi hafva här en grundsatslig skiljegräns emellan ståndens och domstolarnes befogenhet; stånden ega att pröfva kompetens, men domstolarne olagligheter vid val, och den ena eger icke gå inom: den andras domsfer. Tillämpas denna princip, så blifva alla kollisioner omöjliga. Denna begreppskilnad är alldeles icke ovanlig; hvem känner icke skilnaden mellan en prests kompetens till ett pastorat och olagligheter vid prestval? Men, säger man, det är omöjligt för domstol att undgå pröfningen af kompetens; måste det t. ex. icke anses för en olaglighet vid valet att de flesta rösterna fallit på en icke valbar person? Vi vilja icke tvista. härom, ty det är icke nödvändigt för vår bevisning. Vi vilja blott anmärka, att en rätt, som endasi kan härledas från praktiska svårigheter vid tillämpningen af ett lagbud, och till hvilken man kommer endast. genom en slutledning och genom en mot vanliga språkbruket stridande definition på olagligheter vid val, alltid måste anses mera obestämd och mera tvifvelaktig än den, som är beskrifven och förbehållen i lagens oförtydbara ord. Vill man genom slutledningar och nya definitioner grunda rättighet till pröfning, så skulle man ju kunna säga, att riksdagsman, vid. hvars val några mot 14 .R. OO. stridande olagligheter blifvit begångna. kunde vara underkastad: den: behörighetspröfning, enligt 14 S R.:O., som i 21 g är stånden förbehållen. Man kunde ju säga, att det mötte svårigheter att pröfva kompetensen utan att på samma gång. pröfva lagligheten af valet. Men hvar fihner man väl den riksdagsman, som skulle vilja på fullt allvar yrka detta? Hade den af konungen tillsatte talmannen funnit 90 S fullt tydlig, så hade han välicke låtit den af Boman väckta motionen komma under öfverläggning: och pröfaing?, men nu diskuterade och pröfvade man motionen-både länge och väl med talmannens goda minne, och det var blott besluts fattände som han ansåg grundlagsstridigt. Grundlagen förbjuder dock beslut endast i och med detsamma han förbjuder öfverläggning om domaremakternas utslag. Var frågan således icke äfven för honom tvetydig? Insåg icke äfven han att man icke hade något domsto!sbeslut till ?pröfning och öfverläggning?, då man öfverlade om Bomans motion? Skulle man slutligen icke kunna komma öfverens derom, att båda de stridande parterna vore lika angelägna om lugnets bibehållande och lagarnes helgd, fast de ej kunna blifva ense om tydningen af en och annan af grundlagen? Skulle man icke kunna medgifva livarandra att grundlagen icke är så klar, som den kunde vara, och bemöda sig att med samnadt förstånd åstadkomma förändringar i densamma, som undanröjde funna tvetydigheter? Eller skall det väl vara så bra? att påstå, att allt är klart och bestämdt, och att det endast är revolutionen som ingenting vill begripa och som blott vill ha luft. för att få trampa lag och ordning under fötterna? Skall det vara nyttigt att röra på stormklockan, nör ingen fara är för handen; att ropa: elden är lös, när det endast brinner i kakelugnen? Hvilka äro väl de förfärliga följder, som kunna härflyta från borgareståndets yrkande att få begagna sin i grundlagen förbehållna pröfningsrätt? Jo, inga andra, än att några Rathsmänner möjligen bejdas på sin politiska bana. Eller tror man väl att något riksstånd begagnar denna sin rätt att underkänna en riksdagsmans kompetens, om icke för att möta ett så oförskämdt skojeri som det Waxholmska? Man har visserligen velat visa donna pröfningsrätts orimlighet genom att förespeg!a möjligheten deraf, att majoriteten skulle kunna utvotera minoriteten. I förbigående anmärkande den ohjelpliga svagheten i detta bevisningssätt, vilja vi medgifva att den-antydda otroligheten är möjlig, . men erinra att dat äfven sr möjiliot att hnset 3 hyilkoet vi