Aftonbladet – 8 februari 1860, sida 2

han lade sig bakom ugnen. Godt, tänkte jag, det är bäst att icke tala vid honom: Kanske han icke mår riktigt bra i dag): Derpå lade jag mig bredvid honom. Ett ljus brann i ett hörn afrummet. Jag låg och höll som bäst på att somna. — Då hörde jag dörren gnissla svagt — likasom om den blifvit öppnad på glänt. Morbror låg och vände ryggen åt dörren och som ni minns, hörde han alltid illa; men då reste han sig häftigt upp och sade: Hvem ropar mig? Hvem kommer för att söka mig, söka mig? Och så gick han ut på gården med bart hufvud. — Hvad är det då åt honom? frågade jag mig sjelf; men som jag är en sömnig stackare, så insomnade jag. Morgonen derpå, då jag vaknade, var Lucäviteh icke der — jag gick ut för att: söka honom, men han var ingenstädes. Har ni icke sett morbror gå ut? sade jag åt vaktkårlen. Nej, svarade han, jag har icke sett honomin Vi blefvo båda rädda, Låt oss gå, Fedoraviteh, sade jag, låt oss gå och se efter om han icke är inne i huset. Ja, låt oss gå, Massili Timoviteh, svarade han. Och han blef hviti ansigtet alldeles som krita. Vigingoini huset; jag gick förbi skräpkammaren, ett öppet hänglås dinglade i merlan; jagistöter till dörren, men den var stängd innanför— Fedoravitch springer genasttillbaka föratt se in genom fönstret. Massili Timovitehl skrek: han till mig, fötterna hänga! Jag gick till fönstret;. Det var Lucavitchs fötter. Han hade hängt sig. midt i kammaren. Manskickade efter. dömaren nu. Manlösgjorde honom från repet; det hade tolf knutar. Och hvad: har.domaren gjort? Ja, hvad har han gjort? Ingenting. Man funderade på hvilken orsak. han kunnat ha att sluta sitt lif; men man: fick icke reda der