Aftonbladet – 8 februari 1860, sida 2

han ännu mera sorgsen, Han kom stundom till oss i vår by, ty jag är hans systerson. Se sål min vän Massa, sade han, kom och tillbringa en natt hos mig.— Hvarföre, lilla morbror ? — Derföre att jag är rädd; jag leds att vara alldeles ensam. Och jag gick med honom. Det hände ibland, då han gick ut på gården, att han oafbrutet betraktade huset, skakade på hufvudet och suckade. — Samma afton som olyckan skedde kom han äfven till oss och ville ha mig med sig, Jag gick med honom. Vi kommo tillsammans in i hans lilla kammare; han satte sig på en liten bänk: sedan reste han sig upp och gick ut. Jag väntade, men när jag såg att han icke åter kom, gick jag ut på gården och började at ropa: Morbror! Lilla morbrorls han svarade icke. Hvar kan han då vara? frågade jag mig sjelf. Kanhända inne i huset, Ochjag gick dit. Det var redan skumt. Jag gick utanför skräprummet och hörde någonting som skrubbade mot dörren. Jag stötte til den, den gick upp, och hvad får jag se? Jag får se honom, som satt ihopkrupen vid fönstret. Hvad gör du här, morbror lilla ? frå. gade jag honom; Han vände sis om och började att skrika. Hans ögon voro vilda, de lyste som kattögon. Hvad vill du? Ser du då icke att jag rakar mig? Ochhans rös hade blifvit hes. Håret reste sig på mitt huf: vud, fruktan intog mig. Kanhända att djef: larne då omringade honom! Raka digi detta mörker? frågade jag. Och mina knän började darra under mig. Se så, gå din väg, sade han. Jag gick derifrån. Och han lemnade också nu skräprummet och stängde dörren väl efter sig. Då vi inträdde uti flygeln, hade förskräckelsen för ett ögonblick lemnat mig. Hvåd gör du dåi skräpkämmaren, morbror lilla ? sade jag: till honom. .Enrysning fattade honom, Tyst, sade han, tyst,.. Oeh