Aftonbladet – 8 februari 1860, sida 2

Sjunger ni? frågade jag ifrigt, i det jag med största: otålighet lemnade min plats. I himlens namn, sjung! Ack, sjung någonting för ossl Ack, hvad skall jag sjunga? Känner ni icke tillb, frågade jag, försökande på allt sätt att antaga en likgiltig och obesvärad min, en italiensk romans, som börjar sä här; Passa que colli. (Ia framåt öfver berg, öfver dal)? Jo, den känner jag till, svarade mill Pelagia helt okonstladt. Vill ni att jag skall sjunga den, så mer än gerna. Hon satte sig vid pianot. Jag fästade,som Hamlet, mina ögon på madam Chlikof. Vid de första tonerna tyckte jag mig hos henne bemärka en lindrig darrning; men det oaktadt qvarsatt hon dock lugnt ända till sångens slut. M:ll Badaef sjöng icke illa. När romansen var slut, bad man henne sjunga något annat; men de båda systrarne gåfvo hvarandra ett hemligt tecken, hvarefter de lemnade rummet. Vid det de gingo ut, hörde jag dem mumla ordet: Oförskämd. Jag har förtjenat det, tänkte jag. Jag återsåg dem icke mera. (Forts. följer.)