Aftonbladet – 8 februari 1860, sida 1

TRE MÖTEN). JAGT OCH RESEMINNEN ÅR JVAN TOURGUENEFF, Att få veta deras namn, hvilken opassande och lumpen nyfikenhet! Men jag bedyrar att det icke var en blot: vanlig nyfikenhet som förtärde mig; det förefoll mig verkligen omöjligt att jag icke slutligen skulle upptäcka hvilka de voro, sedan ödet på ett så sällsamt sätt och så envist satt mig i beröring med dem. Jag kände för öfrigt icke längre hos mig ovisshetens första otålighet; denna ovisshet hade förvandlats till en sväfvande och dyster känsla, för hvilken jag nästan litet blyges: jag var svartsjuk. Jag skyndade nu icke längre med att återvända till herrgården. Jag bör erkänna, att jag skämdes att intränga mig i andras hemligheter, så mycket mer som den oväntade och sällsamma uppenbarelsen af de älskande vid full dager och vid,solens sken hade, för att så säga, kylt mig, utan att likväl lugna mig. Jag fann nu icke mera något öfvernaturligt, något märkvärdigt i denna händelse, ingenting som liknade en dröm, omöjlig att förverkliga. — Jag började ånyo att följa jagten med mera uppmärksamhet än förut, men den förra ifvern var borta. Jag stötte upp en skock foglar, som qvarhöllo mig en och en half timma. De unga tjädrarne läto mig länge vänta, innan de besvarade min hvissling. Jag hvisslade troligen icke på ett nog objektivt sätt. Solen var redan mycket högt upp på borisonten (klockan visade på tolf), då jag ii. tade: mina steg mot herrgården. Jag gick icke fort, Det lilla låga huset syntes ändtligen på ) Se Aftonbladet pir 31,