Aftonbladet – 8 februari 1860, sida 1

derefter uppför en af ålder svigtande trätrappa. Den gamle stötte till dörren; det fanns icke något lås för den, blott en tågstump, med en knut, som var indragen uti hålet, Viträdde in i huset. Fem eller sex låga rum var allt hvad der fanns, så vidt jag kunde urskilja vid det svaga ljus, som inträngde genom fönsterluckornas springor; möblerna voro på en gång enkla och mycket gamla. Uti det ena af dessa rum (troligen det som låg åt trädgården) stod ett litet dåligt piano. Jag uppslog det och lät tangenterna ljuda. En skärande och hes ton utgick derifrån och förklingade matt, som om den hade beklagat sig öfver min djerfhet. Intet spår fanns att detta hus nyss hade varit bebodt; der var till och med en möglig och instängd lukt. Här och der lågo papper kringströdda, vittnande genom sin färg, att de ej länge legat der. Jag tog ett utaf dem; det var utan tvifvel fragmentet af ett bref, En fruntimmershand hade med ledig stil derpå tecknat dessa ord: tystnad, På ett annat papper kunde jag sammanstafva ordet lyckasn. En blomsterbukett, till hälften förvissnad, stod i ett glas på ett litet bord bredvid fönstret; ett skrynkladt grönt band låg derbredvid. Jag tog bandet; Lucavitch öppnade en liten smal tapetdörr. Se der,, sade han, i det han sträckte ut handen, se der ligger sängkammaren, längre bort kammarjungfruns rum, och det är alltsammans. Vi återvände genom korridoren. Hvad är det der för ett rum? frågade jag, i det jag visade på en stor dörr, sorgfälligt stängd med hänglås. Det der? svarade gubben med otydlig röst, ndet är ingentingn. Och likväl?n Nå väl! Det är skräprummet. Och han gick in uti förmaket,