Aftonbladet – 8 februari 1860, sida 1

höjden af kullen; mitt hjerta började att slå — jag nalkades. Jag anmärkte med hemlig glädje att Lucavitch, såsom vanligt, satt vresig på sin bänk framför herrgårdsboningens lilla flygel. Både dörren och fönsterna voro tillslutna. God dag, min gubbe, ropade jag till :honom på långt håll. Du har gått ut för att värma dig i solen, ser jag. Lucavitch vände emot mig sitt magra ansigte och lyfte på hatten utan att säga ettord, God dag, min gubbe, god dag! Hvad vill detta säga? sade jag, förvånad att se mitt nya mynt på marken; har du icke tagit upp det? Jag har nog sett det, sade han, men de der penningarne äro icke för mig; det är derföre, som jag icke tog dem. fun Ett sådant original du är! återtog jag, icke utan en viss förlägenhet. Och i det Jag upptog myntet, räckte jag honom det på nytt. Tag, tag, det kan vara bra till att köpa tå för. Jag tackar er, svarade Lucavitch med ett lugnt leende. Jag behöfver icke sådant, jag kan lefva det förutan. , Tag, och jag skall med nöje gifva dig meral, fortsatte jag något förlägen. Och hvarföre det? Var god och icke bekymra er dermed. Jag är mycket tacksam för er godhet; men hvad mig beträftar, så har jag bröd nog, kanske till och med mera än jag behöfver; det beror allt på omständigheterna. Och han reste sig upp, i det han utsträckte handen mot den lilla dörren. ; Vänta, gubbel utropade jag nästan i förtviflan. Hvad du i dag är fåordig! Säg mig åtminstone om din matmor är uppstigen eller ej. Hon är uppstigen. Och är Lon hemma ?, Nej.