Aftonbladet – 7 februari 1860, sida 2

vitch, sade jag, låt mig få gå jag skall en annan gång belöna dig. — Ni droger er, sennor, svarade han, och hans ansigte antog ett eget uttryck; jag är icke någon lifegen; se i mig Don Quixotte de la Mancha, den väl kände invände riddaren. Hela mitt lif igenom söker jag min Dulcinea, men kan icke finna henne, och jag skulle icke kunna tåla att ni fann eder.. — Passa quei Colli — upprepade på nytt en gråtande stämma. — Gif rum, sennor, skrek jag vildt, färdig att störta mig på honom; — men riddarens långa lans stöttes rakt in i mitt hjerta — jag nedföll dödligt sårad. — Jag låg utsträckt på ryggen och kunde icke göra en enda rörelse då jag såg henne inträda med en lampa i handen. Hon höjde den behagligt, öfver sitt hufvud, såg sig omkring i rörkret och försigtigt närmande sig, lutade hon, sig öfver mig: — Der är han då, den dåren! sade hon med ett föraktligt skratt, han som vill veta hvem jag är! — Och den brinnande oljan från hennes lampa droppade ned på såret i mitt hjerta. sPsychel utropade jag med ansträngning — och uppvaknade. Under dylika drömmar tillbragte jag min natt, och uppsteg dagen derpå före gryningen. Efter atthastigt hafva klädt mig, tog jag min bössa och ställde min kosa till herregården. Min otålighet var så stor, att morgonrodnaden . knappast hade förbleknat då jag anlände dit. Lärkorna sjöngo omkring mig, kråkorna skreko i björkarne; men allting Var ännu tyst i huset. Till och med hunden snarkade bakom muren. Gripen af denna ångestfulla väntan, som ibland stegras ända till vrede, började jag med stora steg mäta den med dagg betäckta gräsmatan, under det jag ofrånvändt betraktade det illa låga huset,-som inom sina murar innes slöt denna hemlighetsfulla varelse. Den lilla porten gnällde sakta, öppnades, och Luca