Aftonbladet – 7 februari 1860, sida 2

förgäfves mina armar. Addiot sade hon till mig, i det hon flög bort. Hvarföre har du icke vingar? — Addiol— Och nu genljöd från alla sidor detta addio; hvarje sandkorn upprepade: det och ropade till mig: addiol Detta i vibrerade inom mig då som en skarp drill, omöjlig att uthärda. Jag sökte henne med ögonen; -men hön syntes nu blott såsom en sky, långsamt höjande sig mot solen hvilken mot henne utsträckte sina långa gyllene strålar, Snart omslöts hon helt och hållet af dessa strålar och försvann, under det att jag som en ursinnig skrek: Det är ickesolen, det är icke solen, det-är en italiensk spindel! Hvera har kunnat gifva honora respass till Ryssland? — Jag skall angifva honom. Jag a honom stjäla pomeranser i en trädrd. g Uti en annan dröm tyckte jag mig i största brådska gå uppför en trång och brant gångstig. Jag vet icke hvilken stor lycka, som väntade mig. Hastigt uppreste sig en ofantlig klippa midt framför mig. Jag sökte efter en väg, men jag fann ingen hvarken till höger eller venster. I samma ögonblick hördes en röst bakom klippan säga: Passa quei Collin. — Denna röst kallade mig till sig, upprepande sina locktoner. Jag arbetade mödosamt för att komma derifrån, jag sökte att om möjligt finna den minsta utgång. Ack! öfverallt mötte mig en lodrätt mur af granit! Passa quei Colli, upprepade rösten sorgset. Förtviflad pressade jag bröstet mot den svarta stenmassan och klöste den i vanmäktig förtviflan. Plötsligt öppnade sig en mörk väg; jag störtade mig in på den. Då ropade någon till mig: Narr! Duskall ingenstädes komsmal, — Jag såg. upp: Lugoavitch stod framför mig; han skakade sina armar. Jag undersökte hastigt mina fickor — jag ville muta honom, men fickorna voro tomma. — Luca