Aftonbladet – 7 februari 1860, sida 1

en dunkel glans i den nyss utspruckna blommans kalk. Allt slumrade, allt omkring mig Var försänktien ljuflig hvila; allting andades Guds löf; allt riktades uppåt, och hela naturen tycktes blott orörligt bida. Hvad -bidade då denna varma och ännu icke fullt insomnade natt? Den bidade ett ljud; denna andlösa tystnad bidadeen lefvande röst; men det: förblef stilla. Näktergalarne hade för längesedan upphört att sjunga. Surrandet af någon insekt, som flög omkring i rymden, småfiskarnes plaskande i den lilla dammen bortom lindarne, en fogels matta hvissling då an: oroades i sömnen, ett lågt, oartikuleradt skri bort ifrån slätten, så aflägset att örat icke kunde urskilja om det var menniskoröst eller ett djurs klagan; bullret af brådskande och ojemna steg; som närmade eller aflägsNade sig .— alla dessa svaga ljud, allt detta dofva buller bidrog endast att öka tystnaden. . Mitt hjerta greps af en oförklarlig känsla, liknande den, då nan väntar något gladt, eller njuter af lyckliga minnen; jag vågade Nappest röra mig. Jag betraktåde mekanickt de båda i det gamla huset svagt upplysta fönStren, då, på en gång, ett ackord genljöd och rullade som en melodisk våg genom rymden, Upprepadt af ett klingande-eko. Jag darrade ofrivilligt. Beledsagad af-detta ackord, läten Tuntimmersröst höra sig: Jag lyss:.ade med förtjusning, men huru stor blef min förvåning! jag bade för två år sedan i Italien, i Sornio, shört denna samma sång, denna samma röst — ja, ja Wieni, pensando a me segnetamenti. (Skynda, kom glad, med tanken på mig.) Det var densamma; jag igenkände hvarje !om hvarje ord. Se här huru det tillgick då Jag första gången hörde denna sång. Jag atervände hem efter en lång promenad utmed hafsstranden och gick med snabba steg upp