Aftonbladet – 7 februari 1860, sida 1

sina skrynkliga kinder uppfånga några af dess värmande strålar. Man har sagt mig att detta hus redan flera år tillbaka varit obebodt; blott en flygel, som;vette åt gården, : beboddes af: en orklös gubbe; en-frigjord. lifegen, hvars resliga, af åldern böjda växt och uttrycksfulla ansigte hade väckt mitt intresse; Han satt vanligtvis på en bänk framför det enda fönstret-af sin boning och stirrade. utåt rymden, försänkt i dystra tankar. : Då han: varseblef mig, plägade han långsamt resa sig upp och helsa mig med denna: afmätta värdighet; som utmärker dessa gamla tjenare, hvilka varit samtida, icke .med våra fäder, utan med våra förfäder. Denne gubbe -hetteLucawiteh; jag tilltalade honom ibland, men han var njugg å ord. Jag fick endast vetajatt herregården tillhörde sondottern till hans fordne-husbonde; att detta fruntimmer var enka; att hon vistades utomlands med en yngre syster och sällan eller aldrig besökte sitt lilla arfgods.. Hvad honom sjelf beträffade, längtade han blottatt se-slutet af sin lefnadsbana nalkas, ty) sade Kan, att idisla — att ständigt idislasitt torra bröd och sina gamla minnen, det blir tungt och ledsamt i längden. Å : Emedan det var den gynsammaste tiden för jägten, hade jag en afton dröjt ute längre än vanligt; Då jag närmade mig den g-mla herregården,lyste månen redan, och natten hade för längesedan lägrat sig på den lugna och töckniga himlen. Jag: tog vägen genom trädgården ven djup tystnad rådde rundt omkring . mig. Jag gick öfver en: bred väg, smög mig försigtigt igenom snåren af dammiga: nässlor vid vägkanten, och-stannade, lutande mig motett högt stängsel. Framför mig låg den ensliga trädgården, doftande, däggbegjuten Oalmlikasom försänkt i; dvala under månens Torstlirade-strålar.: Anlagdens ligt smaken från en: förgången tid, utgjorde 21