Aftonbladet – 6 februari 1860, sida 3

I syntes nöjda med sina undersökningar; båda -Å möttes åter franiför tältet och Meddelade geTaom åtbörder Hvarandra deras öfvertygelse att öffret låg och sof vid elden derinne. Ögonblicket dörefter spände de bågsträngarne och Istillde sig så, att Ppilarne skulle korsa hvarfandra i Yät vinkel Tone idtältet. Den man, I hvilkens lif de efterträktade, häde aldrig funnit detta Vf så dyrbärt som i detta ögonblick, då han såg Uem afskjuta fem pilar Mot: det ställe, der de förmodade hönöm sofva. Likväl väntade och lärdde Hen, ty hans lif berodde at hans list och tålathod och äf en noggrann beräkning af rätta ögonblicket ätt gifva eld. Han -8åg vildarne stärtta och lyssha innän de vågade sig in i tältet. Den enesänkte sin båge, grep tomahawken och föll få knä för att krypa in Under mättän, som härgde fraråf r tältöppningen, under det den andre stod med bågen färdig att skjuta. I denna ställuing köm den kääböjande indianens hufvul ino den hvite månnens synlinie, och ban spände hanen -påsin städsäre. Huru svagt detta ljud än var, såg Han dock, att det nått deras skärpa öron, ty de studsade begge och vande sig Ord. Då ban Varseblef, att denna rörelse gjorde det tindre troligt, att dewknäböjande männen kände undgå bass öga, förändrade han sigte och fyfade åf?mot den andr:s nakna bröst. Vildens skärpa blick upptäckte i samma ögonblick sin dolde fiende, och ban Spratig åt sidan. Men det var för sent — hän vär träftad öch föll med ett skrik, som gehombäfvade hvarje nerv i Möllhatsens kropp. Den andra vilden spräfig upp, men d.n hvite mannens bössa Vår snabbare, Joch et: Ekott värghagel träffade honom rakt i ansigtet och Halsen. Han föll på stället, vid sidan af den andre, som ännu stönade. Ehuru hän visste ätt hän med fall rättoch blo:t till sjelfförsvår skjutit de två vildarne, v Ikas mordiska uppsåt not bäns lif hän sjelf varit vittåe till, — och fastän han var säker på, att om hän låtit någon af päwneerne undkomma, så skulle hela stämmen nästa dag bafva öfverfallit honom i tältet, svek honom dock hans mod, då han såg sina tvennefiender ligga på marken, och han tärnikte på den risliga nödvändigheten att han måste dölja hvad han gjort. Med en känsla af öbeskriflig förtviflan laddade han helt Mekaniskt sit bössa och närmade sig stället. Den sårade indianens jimmer väckte i så hög grad Hans medlidanAe, att han återköm till sz sjelf. Först vände ban den döde indianen med ansigtet nedåt, för att slippa den tyslicsynen af hans sönderslitna afiletsdrag. Svian närmade han sig sin sårade fiende och försökte att genom tecken gifva honom tillkänna, atthan ville: förlåta honom, hjelpa honom, breda öfver honom buffelhudar, taga honom in i tältet och der göra allt som stod i hans förmåga för att vinna hans välvilja öch rädda hans lif. Vilden låg, blödande och vridande sig, med sammanbitna tänder, och de vilda ögonen stirrade med ett uttryck af dödligt hat under det långa svarta hår, som betäckte nästan hela ansigtet. Men efter en stund såg den barmhertige hvite mannen att hans tecken blefvo förstådda. En känsla af tröst, ja af glädje, uppfyllde hans hjerta vid utsigten att rädda indiaren och i Konom förskafta sig en kamrat i den fruktansvärda ensamheten. Den sårade gjorde ett tecken åt honom att komma värmare, och pekade med venstra handen på sin högra arm och hand, som lågo inunder honom. Utan den ringaste misstanke knäföll Mcilhausen bredvid honom för att lägga hans arm i en bättre ställning. I samma ögonblick drog skurken fram sin högra hand, beväpnad en-knif, och stötte två gånger efter den mars öbetäckta bröst, hvilken försökte att rädda honom. Möllhausen efböjde stötarne med sin bögra ärm, pre sin knif med den venstra, och bibragte den hämdgirige vilden Jen-död, som han två gånger förtjenat. Det rossläde i hans-strupe, och den nakna gestaltens fjuskler spändes i desista krampryckningarne. Den öfvergifne resanden befann sig åter ensam, ensam i den frusna ödemarken mel decbåda indianernas hk. Det led mot natten — natten kom — en natisomaldrig kan glömmas, aldrig af någon dödlig tänga beskrifvas. Allt som. det mörknade, samlades värgarne och vandrade tjutande rundtomkrimg de två liken framför tältet. Hela .denna -hemska natt låg den öfvergifne -mannen och :lyssnade-.på. dem i kolmörkret, än afkylande sin sårade-arm med snö, än aflossande: en pistol för att skrämma bort vargarne från deras menskliga byte. Vid den första skymten af dagsljuset reste han-sig föratt, innan-nya, kringvandrande inbaner kommo till-stället-och innan. vargarne ånyo skulle samlas vid mörkrets inbrott, befria gig, från likens fruktansvärda sällskap och undanskaffa, allt, som kunde röja deras öde. Hungern dref honom, att Rega med att tsga deras förråd af torrt buftelkött; sedan insvepte han liken i deras kapporaf buffelhud, släpade dem, ett i sender, ned till-det hål i isen, der han plägade hemta vatten, och nedsänkte..dem der, på det att de skulle börtföras af strömmen. . Men ännu hade han ej vidtagit de nödvändigaste försigtighetsmåtten: : Han måste uppvända ett stort bål på det ställe, der vildarne fallit, dels för att utplina hvarje spår af deras fally dels ..ock -för att tillintetgöra äfven det ritgaste teokenvtill -blodlukt innan vargarne åter samlades. Då af elden blott en askhög återstod, utplånade ett hytt snötäcke hvarje märke af densamma. Morgonen derpå fanns ej ett enda spår qvar, som kunde röja indianernas :död — den jemna ytan.var lika ödslig och hvit som förut, och-afallt, som hade händt på den märkvärdiga sextonde dagen af den resandes vistelse i öknen, var. nu intet qvar, utom det rysliga minnet. ; Från den dagen förflöt tiden, , utan att en enda tilldragelse afbröt den bedröfliga ensamheteny till jul. Han lefde ännu i sin ensa juldagen. En slö likgiltighet för framtiden. hade börjat bemäktiga sig honom; hans kängla. för det förskräckliga i hans ställ