Aftonbladet – 4 februari 1860, sida 2

kassornas årliga behållningar. Vi beklaga att, vid hänvisningen till dem, chefen för finansdepartementet helt och hållet förgätit denna vigtiga omständighet. Således, utan att hysa ringaste tvifvel om riktigheten a påståendet i den kongl.. propositionen, att staten, om den ville uppträda såsom täflande på den inhemska penningemarknaden, skulle. genom sin öfvermakt i mångahanda hänseenden vid vilkorens bestämmande, kunna tillbakatränga de enskilde, vare sig individer (eller korporationers, så tro vi dock att ett sådant begagnande af statens öfvermakt i närvarande stund skulle vara för samhället. för staten sjelf, i hög grad förderfligt. Af hvad vi anfört följer af sig sjelf, att blott ett lån, och det i utländsk myntsort och till belopp af 25 millioner, bör upptagas; att vi anse, det inhemska medel icke böra nu för jernvägsanläggningarne påräknas till störr: belopp än det, hvarmed banken deltager i det utländska lånet. Finnas verkligen personer inom landet, hvilka vilja deltaga i lånet mot obligatio ner på det vilkor staten kan i utlandet betinga, si bör sådant lemnas dem öppet derigenom att : lånekontraktet bestämmes, att någon viss serie af lånet skall här tillhandahållas samt ränteoch amorteringsliqvider äfven här kunna er hållas. Det skall då visa sig om någr: sådana kapitaltillgångar finnas, och om så är, så blifver den del af lånet som sålunda inom landet öfvertages, lika inhemsk, som om obligationerna lydde på svenskt mynt och vore tryckta ensamt på svenska språket. Times näpser i ett af sina sednaste nummer den franska lystnaden efter Savoyen och Nizza. Regeringen hade visserligen i öfverhuset förklarat, att hon icke (i det för några dagar sedan ankomna telegrammet härom hade ordet icke blifvit uteglömdt) visste af några underhandlingar rörande detta ämne. Men då lord Granville tillade, att franska. regeringen redan länge känt den engelskas åsigt om dylika planer, så kan man deraf sluta till, att det ändock varit tal derom, samt af lord Granvilles ton, att England tillkännagifvit sitt missNe med en dylik lystnad efter landvinning: Tidningen bespottar de löjliga skäl, som de af franska regeringen mer elter mindre bero: ende Pariserbladen anädragit för Savoyens och Nizzas införlifvande med Frankrike, t. ex. att satisculotterna 1792 skulle blifvit synnerligen vänskapligt bemötta i Savoyen. -De: skulle äfven kunna påpeka den lilla omständigheten. anmärker Times, att fransmännen 1792 ropade vive la libertå,, ett rop, som nu-ej skulle kunna ostraffadt upphäfvas. Tidningen lägger derefter franske:kejsaren på hjertat, huru s-amligt det skulle .vara att sjelf beröfva sig ärar för det italienska fälttåget, om han nu läte belöna sig med ett litet bergland, efter att förut ba skrutit medsin egen oegennytta och låtsar anse saken omöjlig. Vikunnaejtro — heter det — att lord John Russell någonsin skall se sig nödsakad. att erinra franske kejsaren om artikeln 42 i Wienerfördraget, hvilken garanterar provinserna Chablais och Faucig: nys samt hela den norr om Ugine belägna savoyiska landsträckans neutralitet och ställer dessa provinser under stormakternas skydd. såsom H. M:t konungens af Sardinien egendom. Men huru mycket Times än låter påskina, att saken är omöjlig, så låter han dock genom artikelns ironiska slut förstå, att franske kejsaren ej är någon karl att lita på. Det skulle icke lända hvarken Napoleon III eller Frankrike till ära — yttrar bladet nemligen — om historien finge att anteckna, att Frankrike år 1859 efter Kristi börd för Italiens skull företagit ett krig och nu gjorde sig betaldt för sina uppoffringar medelst ett stycke bergland. Ger man blott saken dess rätta namn, så bevisar man -derigenom, huru omöjligt det är. att det kan bli någonting af dermed. Må derföre Nizza lugna sig och-savoyarderna :trösta sig. De äro lika säkra för Frankrikes inblandning — som Österrike var det den siste December för ett år sedan.