Aftonbladet – 4 februari 1860, sida 1

Han omfamnrade henne, anbefallde nenne högtidligt i Guds beskydd och tackade ödmjukt Gud för det han hade beskört honom henne. Det var ingen mer bjuden till bröllopet än Lorry ; det skulle till och med icke bli någon mer brudtärna, än den torra miss Pross. Giftermålet skulle icke medföra någon förändring af bostad; de. hade fått ett par rum till i våningen öfver deras, efter en hyresgäst, som flyttat, och mer behöfde de icke. Doktor Manette var särdeles upprymd vid den lilla aftonmåliden. De voro endast tre till bords, och miss Pross utgjorde den tredje. Han förklarade sin ledsnad öfver, att Charles icke var med i qväll; hvilket rätt gerna hade kunnat gå an, tyekte han för sin del, och fdrack varmt och hjertligt hans skål. Slutligen bjöd han sin dotter god natt, och de skildes åt, Men ett par timmar efter midnatten gick Lucie ner igen och sig in i hans kammare; ty hon kände en obestämd farhåga för, att det icke skulle stå rätt väl till med honom. Men allting stod på sitt rätta ställe, allt var lugat och stilla, och hän låg och sof, mel sitt hvita hår atslaget på hufvudkudden och händerna lugnt hvilande på ticket. Hon satte ljuset bakom en skärm på något afståndf gick fram till hans säng, och kyste honom sakta; böjde sig sedan öfver honom och betraktade honom. j Fångenskapens bittra lidarden hade lemnat spår efter sig i hans ansigte; men han öfverskylde dem med kraften af en så fast vilja, att han beherrskade dem till och med isön:nen. Ett märkvärdigare ansigte, i dess lugna, beslutsamma och strängt öfvervakade strid med en osynlig ende, vär väl icke någonstädes att skåda i sömnens rike den natten. Hon lade sakta sin hand på den dyre fadrens bröst och bad till Gud, att han måtte förläna henne kraft att städse vara sin fader så trogen som hon gerna ville vara, och hans genomgångna lidanden förtjenade. Derefter kysste hon honom ännu en gång, och aflägsnade sig lika tyst som hon kommit, Och kom så mörgonrodnaden, och skuggorna af sockerlönnens löf rörde sig så sakta på hans anlete, som hennes läppar hade rört sig då hon bad för honom. : (Forts.)