Aftonbladet – 4 februari 1860, sida 1

rörde sig aldrig. Den skuggbild, med hvilker min själ var sysselsatt, var ett annat, ett verkligare barn, Om hennes yttre utseende had: jag ingen bestämdare föreställning, än att hon var lik sin mor. Det andra hade också sam ma likhet — liksom du har — men var ändå någonting annat, Förmår du följa min tankegång, Lucie? Knappast; kan jag förstå. Jag tror du måste ha varit en ensam fånge, för att kunna fatta dessa invecklade distinktioner. Oaktadt hans lugna och rediga tal, känd: Lucie blodet isas i sina ådror när hon hörde honom sålunda anatomisera sitt forna själstillstånd. I denna fridsammare sinnesstämning föreställde jag mig henne i månljuset huruledes hon kom och tog mig ut för att visa mig. att hon i sitt hem, sedan hon nu blifvit gift: icke hade glömt bort sin olyckliga fader. Mitt porträtt hängde i hennes kammare, och jag var närvarande i hennes böner, Hor förde ett verksamt, fridfullt lif, men mir sorgliga historia genomgick dock såsom ev tråd hela väfnaden af hennes lefnad. Jag var det barnet, min far. Jag varickt hälften så god; men i min kärlek var det jag. Och hon visade mig sina barn, fortfo läkaren från Beauvais, och de hade hört talas om mig och lärt sig att tycka synd om mig. När da gingo förbi ett statsfängelse. så höllo de sig skyggt på afstånd från dess bistra murar, kastade rädda blickar på dess galler och talade endast hviskande. Hon var aldrig i stånd att befria mig; jag tyckte att. hon alltid förde mig tillbaka sedan hot: visat mig allt det der. Men då lättades alll tid mitt hjerta af en ström af ljufva tårar och jag föll på mina knän och välsignade henne. Jag är det barnet, min far, hoppas jag. O min dyre, dyre fader! Vill du lika varmt välsigna mig i morgon? Lucie, att jag just i qväll uppkallar dessa samla minnen, kommer sig deraf, att jag ade allt skäl i verlden att älska dig mer. in med ord kan uttryckas, och att tacka Gud ör min stora lycka. I mina tankar, äfven lå de voro som mest svärmiska, kunde jag lårig drömma mig så lyckliga dagar, som ag med dig upplefvat, och som nu ligga ramför oss.