Aftonbladet – 4 februari 1860, sida 1

o so TVÅ STADER) EN BERÄTTELSE AR CHARLES DICKENS. Men ålltsom fingren flögo, flögo blickarne, ; och flögo tankarne. Och allt som fru Defarge fortskred från grupp till grupp, kommo finger, blickar och tankar i allt friskare fart hos hvarje liten grupp af qvimnor, med hvilka hon hade talat innan hon gick vidare. Hennes man satt och rökte vid sin husdörr, blickande efter henne med beundran. En stor qvinna, sade ban; en stark qvinna, en vådligt stor qvinnal Mörkret började inbryta; aftonringningen ljöd från kyrktornen, och trummorna dundrade från den: kungliga högvakten, och qvinfolken ssutto ännu och stickade och stickade. Mörkret omslöt dem slutligen. Ett annat mörker skulle snart lika säkert inbryta, när kyrkklockora, som nu klungo ljufligt från så månget skyhögt torn öfver Frankrikes Jand och rike, skulle nedsmältas till dånande kanoner; när trummorna skulle dundra för att öfverrösta en stackars röst, denna natt ännu allsmäktig. Niksom maktens och välmågans, liksom friheens ock lifvets röst. Drömde de, dessa qvinnor, som sutto der och stickade och stickade, att de, i den natten, skulle sitta der lifslevande och sticka. tätt församlade omkring en ännu icke befintJig anstalt, för att räkna, i stället för maskor, fallande menniskohufvuden ? NITTONDE KAPITLET. j En afton, Aldrig hade solen gått ner u.ed härligare. glans öfver det lilla hörnet i Soho, än er afton, då läkaren och hans dotter sutto till-:sammans under sockerlönnen på gården. Ali ärig bade månen gått upp med ljufvare glans: vfver det stora London än just samma af. Hon, då han fann. dem ännu sittande under: itönnen och kastade på deras ansigten sine: wmilda strålar genom löfven, i Lucie skulle stå brud följande dagen. Hor hade sparat dena sista afton åt sin fader.i och de sutto der ensamma under sockerlönnen. : 4) Se Aftonbladet n:is 1—5, 7—11, 13—27,