Aftonbladet – 4 februari 1860, sida 1

Hon förde sin hand mot hans läppar, men. han tog den lilla :tystnadsbjudande anden i sin och fortfor: Ja, mittbarn, förfelad, bortkommen ur all tings naturliga ordning för min skuld. Ditt sjelfuppoffrande sinne kan ej fatta buru tungt detta legat mig -på. hjertat; ren. fråga dig endast sjelf: huru skulle min lycka kunna vara fullkomlig, så länge din vore ofullkomlig?, i Om jag aldrig hade sett Charles, min far, så skölle min lycka. hafva varit fullkomlig. Mitt barn, du. såg honom, och det är Charles. Om det icke hade varit Charles, så skulle det ha varit en annan. Eller om det icke hade blifvit någon annan, så skulle jag ha varit orsaken dertill, och då skulle den mörka fläcken i min lefnad hafva kastat sin skugga äfven utom mig sjelf: hon skulle äfven hafva fallit på dig.n Det var första gången, med undantag af förhöret vid högmålsransakningen, som hon någonsin hade hört honom göra någon hänsyftning .på hans eländes tid, Detta gjorde nu på henne ett förunderligt intryck, som länge qvarstannade i hennes själ, Sel sade läkaren från Beauvais, i det han pekade på månen. Jag, har betraktat honom från det lilla fönstret i mitt fängelse, då hans sken för mig var en plåga. Jag. har betraktat honom, då det för mig var en sådan pina art tänka att ban lyste öfver hvad jag bade förlorat, att jag ursinnigt stötte bufvudet mot muren i mitt fängelse. Jag bar betraktat honom i ott sådant tillstånd af själsdomning och försofining, att jag dervid icke tänkt på annat än huru många Jinier jag skulle ikunna draga tvärs öfver honom då han var full, och med huru många perpendikulära jag sedan skulle kunna genomskära de horisontela. Han tilllade på sitt tankfulla, drömmande vis, i det van sög på månen: Det var tjugo l båda riktningatna: mins jag, och jag hade alltid mycken möda att få rum för den tjugonde., Hans röst, då han återkallade minnena af den tiden, fick en egen darrning, som tilltog ju längre han dvaldes vid dem; dock låg deruti ingenting, som var egnadt att uppskrämma henne. Han tycktes endast uppehålla sig vid jemförelsen emellan sin nuvarande frid och lycka och den förflutna tidens qval, Jag har betraktat honom tusen gånger,