Aftonbladet – 4 februari 1860, sida 1

Du känner dig lycklig, mitt barn ? Ack ja, min dyre fader!l De hade föga talat, ehuru de suttit der länge nog. Medan det ännuvar tillräckligt ljust för attse sy och läsa, hade hon hvarken sysselsatt sig medsitlt vanliga handarbete, eller läst för fadren. Hon hade på denna plats vid hans sida sysselsatt sig med båda delarna mången god dag; men denna afton var nu icke alls lik andra aftnar, och kunde icke så bli på något vis. Ja, jag känner mig mycketlycklig i qväll, dyre fader. Jag känner mig oändligt lycklig i den kärlek, som Gud så välsignat — min kärlek till Charles, och hans kärlek till mig. Men om min lefvad med i dag skulle upphöra att vara helgad min älskade fader, eller om mitt giftermål skulle skilja oss åt ifven endast så mycket som med några få hus på denna gata, så skulle jag nu känna mig olyckligare och brottsligare än ord förmå uttala. Till och med såsom det är .. Till och med såsom det var, kunde hon ej beherska sin röst. I det melankoliska månskenet slog hön sina armar omkring hans hals och lutade sitt ansigte mot hans bröst — i månskenet, som alltid är melankoliskt, såsom ock sjelfva solens sken är — såsom det sken, menniskans lif kalladt, är, när det kommer och när det yr. : Dyrast, dyraste fader! Kan du säga mig nu, i denna stund, att du känner dig fullt och fast öfvertygad, att inga nya känslor, inga nya pligter någonsin skola aflägsna ditt barn ifrån dig? Jag vet nog, att så är; men är äfven du fullt öfvertygad derom? Känner du det förvisso i ditt hjerta? ; Fadren svarade med en ton af fast och glad tillförsigt: Med full visshet, mitt hjerta! Mer än så, tillade han, ji det han ömt kysste benne, mitt lif, Lucie, ligger mycket ljusare nför mig just till följd af detta giftermål, än det skulle varit — ja, än det någonsin var — dessförutan. Om jag kunde hoppas det, min farl.... Lita derpå, mitt hjerta! Vid Gud! detär så. Betänk iuru naturligt, huru klart detär, mitt barn, att det så måste vara, Du, i din ingdomliga hängifvenhet, kan icke göra dig något begrepp om den oro jag känt öfver att lin lefnad skulle bli förfelad..