Aftonbladet – 3 februari 1860, sida 3

As , 14 och 15 58 lemnat före: skrifter i fråga om valrätt och valbarhet i preste-, borgareoch bondestånden, 18 meddelar stadganden i dessa hänseenden, gemensamma för alla fyrc stånden. För att utan tvetydighet uttrycka detta särdeles med afseende å ridderskapet och adeln, hvars representationsrätt bestämmes i en särskild lag, bafva orden i något stånd infutit, och dessa ord an gifva äfven uppenbart denna mening, om mar som sig bör, lägger tonvigten på ordet något och ej på det lilla ordet i, hvilket icke heller kan uthärda denna tyngd utan att förvandlas till et af. I öfrigt kan det icke rimligen antagas att lag stiftaren, om han haft för afsigt att stadga en så vigtig princip, som den utskottets majoritet velat finna nedlagd i de ifrågavarande orden, skulle gjor! detta liksom i förbigående och i ordalag så fögö lämpliga för ändamålet. Gear man vidare till 19 , kan man väl säga, att orden olagligheter vid ett riksdagsmannaval icke utan våld emot språkbruket kunna gifvas den ofrar omförmälda inskränkta tydningen. Man skulle deri genom betaga de väljande och den, som kommit un der omröstning, den rätt de hittils ostridigt egt at! öfverklaga ett val, dervid t. ex. en person, som förklarad skyldig till straff för nesligt brott, blifvit vald, såvida man icke vill tillägga dem rättighet att såsom klagande uppträda hos riksstånden, en rättig het, som jag dock icke hört någon vilja tillerkänna dem. Man invecklar sig äfven i motsägelser, då mar enligt den nya teorien betager domstolarne rätt pröfve en vald riksdagsmans behörighet; men icke ifråga sätter borttagande af rättigheten för dem att pröfva vallistorna och derifrån utesluta obehöriga personer Då i allmänhet samma egenskaper betipga valrätt och valbarhet, skulle domstolarne i fråga em hr Wal lenbergs val, om de ansett honom obehörig till riks dagsman för Sundsvall, då han icke är der bosatt icke kunnat ogilla valet på denna grund, men der emot varit härtill fullt befogade derföre, att hr Wal lenberg varit uppförd på vallistan och deltagiti valet. Domstols rätt att pröfva saken äfvensom dennas utgång skulle således berott derpå, huruvida han upp trädt såsom röstande eller icke, och em han på ofvan uppgifna grund blifvit såsom valman underkänd, skulle han vid ett sednare val kunnat väljas tillriksdagsman, utan att någon af de valberättigade egt befogenhet att deremot föra klagan. Sådana missförhållanden måste uppstå af den nya tolkningen utaf 19 och tala icke för dess tillförlitlighet. ; terstår nu att granska innehållet af 21 S riksdagsordningen, hvilken är af största vigt för frågans bedömande. Man har nemligen i denna trott sig finna den redan i 18 stånden förbehållna uteslutande pröfringen af ledamöternas behörighet till riksdagsmannakallets utöfvande vara ytterligare bekräftad och utvidgad. Otvitvelaktigt är äfven, att hvarje stånd genom stadgandena i denna fått sig tillagd en pröfningsrätt öfver sina ledamöters behörighet, hvilken jemväl ofta varit utöfvad, men jag bestrider att den är så vidsträckt och så uteslutande som utskottets majoritet antagit. Ståndets rätt att godkänna en fullmakt, hur oriktig den än må vara, år ostridig, men i fråga om anmärkning till följd af 14 och 18 55 riksdagsordningen heter det, att, om frågan är klar och tydlig, den hos ståndet afgöres, men, då nödiga upplysningar saknas, till laglig åtgärd förvisas. Här finner man således två fall kunna förekomma, det ena att frågan är klar och tydlig, det andra att nödiga upplysningar saknas. I förra fallet afgör ståndet den, i det andra förvisas den till laglig åtgärd. Nu frågas, om med något skäl kan antagas, att dessa två sista ord ärö liktydiga med undersökning och införskaffande af upplysningar. Re dan deras plats i meningen såsom motsats till orden hos ståndet afgöres, utmärker tydligen, att detta för visande till laglig åtgärd innebär frågans hänskjutande till vederbörande embetsmyndigheters afgörande. Detta öfverensstämmer äfven med det juridiska språkbruket, och då riksdagsordningen redan i 19 S.bestämt huru och af hvilka myndigheter tvister om riksdagsmannaval skola handläggas, kan någon tvekan om frågans vidare behandling ej uppstå. En skrifvelse från ståndet till justitieombudsmannen, med begäran att han förordnar ett ombud för densammas anhbängiggörande och utförande, torde vara allt hvad som från ståndets sida erfordras. ; Jag finnersåledes de af grundlagen i 19 5 bestämda domstolars befogenhet att pröfva behörighet att vara riksdagsman genom nyss aöförda stadganden i 21 5 riksdagsordningen vara tydligen ådagalagd, och der genom anser jag äfven den nya teorien med dess vågade tolkningar af 18 och 19 6 riksdagsordningen hafva fallit. Med den ha äfven fallit flera svårigheter, som vid grundlagarnes tillämpning eljest skolat uppstå. Jag vill i sådant afseende blott anföra eh, dervid jag ställer mig på den nya teoriens stånd: punkt. Då, enligt 18 , stånden endast hafva rätt vägra en ledamot inträde på grund af de i samma f upptagna omständigheter, och 21 sllenast tillägger sådana, som härflyta från 14 8, utan att 13 och 15 3S finnas omnämnda, huru skall ett val kunnå ogil las, dervid t. ex. ett stift valt en obefordrad prestman, eller allmogen i ett härad en afskedad militär vill riksdagsman? Grundlagen, som skall efter ordalydelsen tolkas, tillägger icke presteeller bondeståndet en sådan rätt, och de i 19 omförmälda embetsmyndigheter få ej befatta sig dermed. Då, på sätt jag nu tror mig hafva visat vara med en riktig tolkning af grundlagen öfverensstämmande, så väl stånden som domstolarne ega att hvar för sig pröfva rik dagsmannabehörighet, återstår att tillse: buruvida grundlagen gifver anledning till det antagande, att icke domstolarnes beslut ega lika helgd som ståndens, eller, med andra ord, om här i detta fall finnes en politisk rätt att åberopa, högre än den juridiska, hvarigenom rik stånden skulle med fog kunna tillegna sig den benämning af sjelfständiga makter, som i betänkandet förekommer. Historien lärer oss att en så beskaffad rätt ofta blifvit utöfvad, men den har då varit liktydig med godtyckets och våldets. I ett lagbundet samhälle kan numera icke representationen, och än mindre en bråkdel deraf sålunda ingripa i lagskipningens gång, att all verkan af ett i särskildt fall af behörig domstol gifyet beslut af densamma upphäfves. Långtifrån att våra grundlagar skulle tillmåta representationen en sådan rätt, förbjuda de densamma uttryckligen, då det föreskrifves uti 90 regeringsformen att: Domaremakternas beslut, resolutioner och utslag icke må under rikets stävders eller deras utskotts öfverläggningar och pröfning komma, och uti 104 samma grundlag: att rikets ständer ej må ingå i någon särskild pröfning af högsta domstolens beslut. Lika litet som en domstol eger rätt att lemna utan afseende ett riksstånds inom dess befogenhet fattade beslut, i fråga om en dess ledamots riksdagsmannarätt, lika litet eger ett stånd, enligt nyssberörde grundlagsbud, att kränka belgden af en domstols på enahanda sätt illkommna utslag. Tillämpar man dessa grundsatser på nu förevarande fråga, blifver hennes lösning lätt. Sedan br Wallenbergs behörighet att kunna väljas till riksdagsman för staden Sundsvall blifvit af valmän bestridd, har frågan härom behandlats i den ordning 19 Sregeringsformen föreskrifver, och högsta domstolen har slutligen meddelat sitt utslag i målet. Sådant oaktadt upptages frågan ånyo inom borgareståndet, och en-ledamot, hr Boman; yrkar hr Wallenbergs uteslutande derifrån, med åberopande af just de samma skäl för hans obehörighet till riksdagsmannakallets utöfvande som högsta domstolen pröfvat och icke unnit vara af beskaffenhet att kunna medföra en sådan verkan. Häraf följer obestridligt att vällofliga borgareståndet icke kan ingå i pröfning af hr Bomans motion; utan att derjemte pröfva högsta domstolens beslut, hvilket, enligt sist åberopade grund: lagsbud, icke är ståndet tillåtet. Utskottets majoritet har slutligen, liksom befarande KRONSTIE DS As er kV Ro —-— EV FA