bane in-m ekonomiutskottet, finner sig föranlåten att uppduka beskyllningar mot Aftonbladet för en sådan förändring i tänkesätt, som man behagar karakterisera med namnet omsadling, och sätter detta, för större effekts skull, i samband med personliga insinuationer, så blir det återigen nödigt att tala något om vår ställning till denna sak, ehuru visserligen densamma är temligen klar för hvar och en, som med någon uppmärksamhet och med ögon ej helt och hållet förblindade af partiskhet, följt våra uttalanden i ämnet. Den uppfattning af norska riksståthållareembetet, som nu sökt göra sig gällande i Sverge, är fullkomligt ny, och det är utan tvifvel hr riksarkivarien Nordström man har att tacka för den nya åsigt, som framträdt och till en början vunnit icke obetydlig terräng inom pressen och på riksdagen. Han har derigenom inlagt ytterligare en förtjenst om sitt nya fädernesland och, såsom det understundom plägar hända i dylika fall, visat sig mera ultrasvensk än sina adoptivlandsmän. Något anspråk på, att frågan om det ifrågavarande embetet skulle betraktas såsom en unionel fråga, har aldrig tillförene varit från svensk sida framställd, oaktadt embetets upphäfvande länge: varit ifrågasatt samt föremål för förhardlingar och beslut på Storthinget. Afven de gånger, då embetet varit beklädt at en svensk man, har denne derftill blifvit utnämnd af Norges konung i norskt statsråd, utan att det fallit någon, hvarken på svensk eller vorsk sida in, att embetet vore ett unionelt embete och att tillsättningen borde ske af unionskonungen 1 sammansatt svenskt och norskt statsråd. När norska Storthinget år 1854 hade helt enkelt fattat det beslutet, att Statholderposten opheves,, afbördes hvarken inom den svenska pressen eller från den äfven då församlade riksdagens sida någon protest mot detta beslut. Detta blad lyckönskade norska Storthinget att ha afskaffat en föga lämplig befattoing, -om hörde med till en onödig stats!yx. Storthingsbeslutet företogs också till afgörande af Norges konung i norskt statsråd, utan att det föll någon in, att svenska statsrådet hade med denna lagstiftningsfråga att göra. Den norska regeringen i Kristiania föreslog då enhälligt i sitt betänkande H. M. konungen, att icke sanktionera Storthingsbeslutet, men detta alls icke af några unionella skäl, utan hufvudsakligen emedan möjligheten att kunna få en bestäma preses i den norska regeringen i Kristiania derigenom skulle bortfalla. Men i samma Indstilling säges det uttryckligen: vore det först grundlagsenligt bestämdt, att konungen kunde sätta i spetsen för den norska regeringen den ledamot af statsrådet, som han funne dertill mest lämplig, så att denne blefve fritagen från ombesörjandet af något särskilt departement och betraktades såsom landets högste embetsman, och hade man till en sådan beviljat en passande lön, då skulle saken ha ställt sig helt annorlunda 0. 8. V. Det är just dessa af den norska regeringen i dess af konungen då godkända betänkande uppställda förutsättningar, som Storthinget genom sina nu fattade beslut sökt att fullständigt uppfylla, och hvilkas uppfyllande också varit det bestämmande motivet, hvarföre dessa beslut nu blifvit af norska regeringe1 enhälligt föreslagna att af Norges konung sanktionoeras. Den i Storthinget uttalade förväntan, att Stortbingsbeslutet nu skulle bli sanktioneradt, synes sålunda ha en solidare grundval att bygga på än ett eller annat personligt uttalande. TÄR Den uppfattningen, att stadgandet om norska riksståthållareembetet skulle vara en unionel bestämmelse, som Norges konung och representation icke ensidigt kunde förändra, var som sagdt alldeles ny. Den utförliga och ensidigt affattade bevisning, som med ens förebragtes för denna åsigt, framkallade en viss öfverraskning cch gjorde många, deribland äfven oss böjda, att tro, att detta påstående icke saknade historisk och rättslig grund, ehuru det hittills icke hade gjort sig gällande och ehuru häfd och statsrättslig praxis talade emot detsamma. Underrättelsen om norska Storthingets beslut i frågan, som hitkom just medan sinnena voro sysselsatta med de förebragta, i ganska många fall rättmätiga klagomålen öfver den af norrmännen visade likgiltighet för de från svenska sidan anförda besvär och olust att komma oss något till mötes, framkallade derföre, såsom ett vittnesbörd om norrmännens ifver och ihärdighet att undanrödja hvad som vore dem sjelfva obehagligt, en mycket obehaglig sensation, som gaf en god jordmån åt den på de Nordströmska teorierna fotade agitationen. Äfven de varmaste vänner till unionen och till Norges konstitutionella frihet kunde icke annat än röna inflytande af denna i första ögonblicket mycket svåra misstämning. Denna misstämning ökades ännu mera deraf, att man väntade en ögonblicklig, framtvingad sanktion af Storthingsbeslutet, emedan det agiterande bladet hade meddelat den oriktiga uppgiften, att Storthingsbeslutet, såsom fattadt för tredje gången, skulle blifva lag äfven utan konungens samtycke, För hvar och en, som vct detta och genomläser vår första artikel i ämnet i gin helhet, inbegripet det stycke deraf, som N. D. A. nu vid aftryckandet af denvsamma uteslutit, framgår det klart, att vårt syftemål redan då var att söka förebygga alla öfverilningar och motverka en blind agitation, hvars följder kunde vara oberäkneliga. Supponerande, på grund af hvad dittills i afsee: de på den nya åsigten om stadgandet i 144 af norska grundlagen hade blifvit anfördt, att denna sak i formelt hänseende kunde anses beröra svenska kronans rätt, sökte vi förebygga en bråd törtad sanktion, hvilken skulle gjutit olja på elden och kommit passionerna att upplamma, så att en verklig utredning af saken blifvit omöjlig; men vi visade på samma gång, att sjelfva frågan i sig sjelf och i: praktiskt -hänseende vore en bagatell, för JP YRSOTERE ARP ER SP SET ROSA Er SENT SARS