Aftonbladet – 2 februari 1860, sida 1

Åck, det stackars olyckliga folket! Och så förtryckt — som ni säger. Som ni säger,, svarade madame, rättande honom, och hastigt stickande såsom ett litet bihang till hans namn någonting extra, som icke bådade godt. Ber om förlåtelse! Visserligen var det jag, som sade det; men ni tänker så, naturigtvis. Jag? svarade hon, i def hon höjde rösten: Jag och min man ha fullt upp att göra med vår lilla rörelse; allt hvad vi ha tid atttänka på, är huru vi skola kunna taga oss fram med den. Detta är det enda föremålet för våra tankar, och ger oss tillräckligt att tänka på både dag och natt, utan att vi behöfva bry våra hjernor med andras angelägenheter. Så förhåller det sig med den saken, min gunstig herre.n Spionen, som hade kommit dit för att picka upp något korn eller tillaga något sådant, aktade sig nog att med minsta min utt ycka sin bedragna väntan. Han stod der ännu med ett uttryck af småförtrolig artighet, stödjande sin armbåge på disken och då och då läppjande på sin konjak. Det var en fatal sak med den der Gaspards afrättning, madame. Ack, den stackars Gaspard!, sade han med en suck af djupt medlidande. — Jag tycker för min del, sade värdinnan i en kall och lugn ton, att när någon begagnar knif på det viset, så må ban väl sota för det. Han visste förut hvad det nöjet skulle kosta, och han har fått betala kalaset. Jag tror, sade spionen, i det han sänkte rösten på ett sätt, som skulle framlocka förtroende, och i sitt hala ansigte lät framskina ett uttryck af fronderi och revolutionär harm, .jag tror, att det här i trakten råder mycket medlidande och mycken harm, med afseende på den stackars karlens öde — oss imellan sagdt. Månne det? svarade madame med en menlös uppsyn. Ja, gör det icke det?