Aftonbladet – 2 februari 1860, sida 1

Jo, ser ni, när doktor Manette blef stäld På fri fot, så tog ni, hans förre tjenare, hand om honom, efter hvad jag låtit mig berättas. Man öfverlemnade honom i er vård. Det har Ju sin riktighet, det? Det har, sin fulla riktighet, sade Defarge. Hans hustru hade genom en knyck med armbågen, som hon gaf honom utan att afbryta sin stickning, låtit honom förstå, att han skulle göra klokast uti att svara, men alltid i möjligaste korthet. Det var till er, sade spionen, som hans dotter kom, och det var ur edra händer som ans dotter mottog honom, i sällskap med en brunklädd herre, huru heter han nu igen? — 1 en liten peruk — Lorry, — ja kontorist hos: herrar Tellson et kompagnie — och förde honom öfver till England. Alldeles riktigt, sade Defarge. Kära minnen! sade spionen. Jag gjorde bekantskap med doktor Manette och hans dotter i England. Ja sån, sade Defarge. Ni hör icke ofta af dem nu? sade spionen; Nej, sade Defarge. Vi höra numera aldrig af dem, inföll fru efarge, i det hon såg upp från sin sticksöm. De underrättade oss om sin lyckliga framkomst; vi hade sedan också ett bref eller pår från dem; men sedan dess ha så småningom vära vägar skilts åt, och vi underhålla ingen brefvexling mer med hvarandra. Vet ni, madamenx, fortfor spionen, att dottren nu skall till att gifta sig? Skall till? upprepade fru Defarge. Hon Var vacker nog, för att ha blifvit gift längesedan, I engelsmän ären bra kalla, tycker jag. MAh! Ni vet att jag är engelsman ? Jag må väl höra, att er tunga är engelsk, och hvad tungan är, är väl ock tungans egare, skulle jag förmoda.n. Han upptog detta icke just såsom någon artighet, men höll god min och slog bort det med ett flatskratt. Sedan han tömt sitt lilla glas, tillade han: