En lång tid, kan jag förstå, sade Defarge. Men när allt är i ordning, så bryter det ut och krossar allt, som kommer i dess väg. Under tiden fortgå tillredelserna, fast ingen ser eller hör dem. Låt detta vara din tröst, och håll fast den.n Hon slog en knut; hennes ögon blixtrade dervid som om hon strypte en fiende. -Jag säger digno, fortfor hon, i det hon eldigt utsträckte högra handen, ehuru det nalkas långsamt, så nalkas det dock, så kommer det dock. Jag sägar dig, det går aldrig baklänges, det hvilar aldrig — det går oupphörligt framåt, säger jag dig. Se dig omkring och betrakta alla dessa galna menniskor, du vet, och deras lefverne nu förtiden; betrakta sedan dessa trasiga, utsvultna varelser, till hvilka Jacqueriet vänder sig med allt större och större framgång hvarenda dag, hvarenda timme. Kan det länge hålla ihop på detta vis? Ab; vänta mig!!l Du modiga qvinna!l sade Defarge, som stod framför henne med hufvudet litet böjdt och händerna hopknäppta på ryggen, ungefär såsom en läraktig och uppmärksam skolgosse inför sin magister, Jag vet nog att allt detta har sin riktighet. . Men det har räckt länge; och det är möjligt — du vet nog, min gumma, att det är möjligt — att det andra icke kommer medan vi lefva. Nå, än sen då? frågade frun, i det hon knöt en knut till, alldeles som om hon hade strypt en fiende till. Vi få då icke fröjda oss åt segren, sade Defarge med en dyster blick. ,Vi skola. alltid ha bidragit till segren, svarade hans hustru med en liflig åtbörd. ,Hvad vi göra, skall ej ha varit gjordt för gäfves, Jag, för min del, tror för visso, att åfv n vi skola komma att vara mel om segreu. Men om så också icke skulle bli —