om jag också bestämdt visste, att så icke skall bli — visa mig bara halsen på en aristokratisk tyran, och jag skulle ändå... Den tåppra frun slog i detsamma, med tillhjelp af sina tänder, en vådligknut på duken. . sÖch jag? sade häftigt Defarge, rodnande litet, liksom han blifvit misstänkt för feghet. Tror du, att jag skulle blekna för någonting ? Visst icke. Men det är din svaghet, att du litet emellanåt behöfver se dina ofter, för att morska upp dig. Var morsk ändå. När tiden är inne, släpp då lös en tiger och en djefvul; men till dess den tiden kommer, håll tigern och djefvulen i band — i hemligt förvar — men alltid till hands. Frun bekräftade slutorden af denna lilla förmåning med att slå sin myntkedja i disken, alldeles som om hon slagit honom i skallen; tog sedan den tunga långpåsen helt lugnt under armen, i det hon anmärkte, att det var sent och tid på att gå till sängs. Dagen derpå, vid middagstiden, satt denna amazon på sin vanliga plats i krogsalen, fitigt stickande. En törnros låg bredvid henne, och när hon då och då såg på den, så skedde sådant utan att åstalkomma minsta förändring. I hennes tankspridda uppsyn. I salen syntes är och der några få kunder, somliga drickande, andra icke drickande, somliga sittande, Ndra stående. Dagen var qvalmig, och svärmar af flugor, som med sina ifriga och vådliga förskningar gingo ända till bottnen af de Små klibbiga glasen i värdinnans grannskap, nedföllo i dem döda. Deras sorgliga hädanärd gjorde intet intryck på de andra, utanpå Slaset spatserande flugorna, som betraktade liken med största likgiltighet — liksom de sjelfva hade varit elefanter eller någonting lika stormäktigt — till dess delikaledes gingo allt flugkötts väg. Besynnerligt, min sann!