Aftonbladet – 1 februari 1860, sida 1

sig med, så var han nog lycklig att finna botmedlet strax till hands; ty nu anlände kungen med det breda ansigtet, och drottningen med det fagra, i sin förgylda vagn, åtföljd af den skimrande hofstaten, en glittrande myckenhet af skrattande damer och fina ädlingar; och i juveler och sidenklädningar och puder smakfullt trotsiga figurer och behagligt försmädliga ansigten af båda könen badade sig nu väglagaren och berusades deraf till den grad, att han ropade: Lelive konungen! Lefve drottningen! Lefve alla menniskor! Lefve all ting! liksom han aldrig hade hört en allestädes närvarande Jacques i sina lifsdagar. Kommo så lifgarden, och borggårdar, terrasser, vattenkonster, grässoffor, och så åter mer kung och drottning, med hofstat, med förnäma herrar och damer, med lefve allting! så att han slutligen började högljudt snyfta af förtjusning. Under hela detta uppträde, som räckte i tre timmar, simmade han i ett haf af hänryckning, snyftade, grät och hurrade, så att Defarge jemnt måste hålla honom vid rockkragen, af fruktan att han skulle flyga på föremålen för sin korta förtjusning och slita sönder dem. Bravol sade Defarge, i det han med en viss beskyddaremin slog honom på axeln, sedan han något lugnat sig, du är en godhjertad gossel : . Väglagaren kom nu till full sans, och började frukta att han dummat sig; men det var ingen fara å färde. Du är just en sådan en, som vi behöfva, hviskade Defarge honom i örat; du narrar de der galna menniskorna att tro, att det skall räcka evinnerligen. Dess öfvermodigare bli des! dess fortare nalkas änden. Hin håken! sade väglagaren, liksom gripen af en ny ide, herrn talar som en bok., Det der tokföljet vet ingenting. De för