Aftonbladet – 1 februari 1860, sida 1

behagligt lif. Men frun satt alla dagar vid sin disk, så uttryckligen ådagaläggande, att hou platt icke märkte hans närvaro, och med så orubblig föresats, att icke ha minsta hum om, att bemälda hans närvaro stode i något slags sammanhang med någonting under soJen, att han riktigt skälfde i sina träskor hvarje gång han kom att kasta en blick på henne. Ty han tänkte som så inom sig sjelf, att det var rakt omöjligt att spå, hvad det kunde falla den frun in att påstå för saker och ting; och han ville slå sig i backen på, att om hon skulle få i sitt grannt utstyrda hufvud, att hon hade sett honom mörda en men-. niska och sedan draga huden af sitt offer, så skulle bon icke släppa den saken, förrän hon drifvit den igenom. När söndagen kom, var derföre väglagaren på: intet vis — ehuru han naturligtvis sade att han var — förtjust åt att få höra, att frun skulle göra sin man och honom sällskap till Versailles. Det var på köpet ett obehag, att frun gick bredvid och stickade på öppna gatan; det var på köpet ett obehag, att frun stod der och stickade äfven på aftonen i folkträngseln, under. afvaktan på de kungliga vagnarnas ankomst.. Ni arbetar flitigt, madame,, sade en herre, som stod bredvid henne. bJan, svarade f.u Defarge, jag är öfverhopad af arbete.n Hvad gör ni för arbeten allt! Hvarjehanda. Pill exempel? Till erempel,, svarade helt lugnt fru Defarge, svepningar. . Bemälde herre makade sig ett stycke ifrån henne, så fort det lät sig göra, och väglagaren, som kände sig allt mer och mer beklämd, fläktade sig i ansigtet med sin blåa mössa. Behöfde han kungliga personer att uppfriska