Aftonbladet – 31 januari 1860, sida 1

(Insändt.) Efter åskådandet af Eung Märtha. Jag for på Fantasiens gyllne skepp, Det brokigt vimplade; det fjäderlätta, Som seglar utan vind. på luftens. vågor ... Inbillningens beprisade Skidbladner, Och såg Hvad då? — En hädansvunnen tid, Som: med. sin blodrödt nedergångna qvällsol Försjunkit och sen långa sekler slumrat På dimomhöljda Glömskans bolstrar blå. Dock, minnets fackla strålade deröfver Och diktens trollspö rörde vid dess hjessa, Och sekelsofvarn reste sig med hast, Sig mornade, såg sig omkring och sträckte De väldiga, de jättestora lemmar. Och der blef plötsligt lif. — Se, skuggor stego, Till tjugutal, ur mossbelupna grafvar Och skredo fram, så väldiga, så väna, Med furstlig gång och högförnäma later De togo mensklig form och mensklig drägt Och talade vårt språk, det välljudsrika. Och blicken ljungade och bröstet häfdes Och foten stampade och handen knöts Och knäna sänkte sig och kinden glödde Och famnen öppnades — de voro — menskor. Jag såg det vidtberömda Hörningsholm, Örnhästet likt, på höga klippan throna, I Medeltidens stolta feodalprakt,