Aftonbladet – 30 januari 1860, sida 2

————— — — — — —— eller helpiptals; och de smögo från bord till bord, från hörn till hörn och sväljde snålt nyheter i stället för vin. Oaktadt detta ovanliga tillopp af kunder syntes värden sjelf icke till. Han saknades icke; ty ingen af de ankommande såg efter honom, ingen frågade efter honom, Ingen förundrade sig öfver at! se fru Defarge ensam på sin stol föra uppsigten öfver serveringen, med en skål med gamla slantar framför sig, hvilka alla genom nötning och slitning hade förlorat lika mycket af sin ursprungliga prägel som de menniskoslantar, ur hvilkas fickor de hade kommit, En viss orolig väntan och tankspriddhet voro de enda symptomer, som kunde varsnas af spionerna; hvilka snokade i krogsalen; liksom de snokade på alla ställen, hos hög och låg, allt från det kungliga palatset ända ned till-den mörkaste: fängelsehåla. Kortspel var ett öfvergifvet nöje; domino-spelare bygde tankfullt små torn med blickarna; Vindrickare ritade med: fingret af spilda droppar figurer på bordet; sjelfva fru Defarge satt och utprickade med sin tandpetare mönstret på henves klädningsärm, samt såg och hörde någonting osynligt och ohörbart på långt afstånd deri:rån. Så såg det ut denna krog i Sankt Antons qvarter ända till middagstiden. Solen bade uppnått sin höjdpunkt på fästet, då två dammbhöljda karlar syntes på gatorna i nämda qvarter, af hvilka den ene var vinskänken Defarge, den andre en väglagare med blå mössa på hufvudet. Dammige och törstige inträdde de båda i krogsalen. Deras ankomst hade tändt en låga i Sankt Antons bröst, som spred sig allt. eftersom de fortskredo och uppflammade i nästan alla ansigten,som framtittade från dörrar och fönster. Likväl hade ingen följt dem, och ingen menniska sade