Aftonbladet – 30 januari 1860, sida 2

Jacques Ett frågade nu, om han någonsin hade sett honom förut. Aldrig,, svarade vägl garen, 1 det han återtog sin vågräta ställning. Jaques Tre frågade, huru han då hade kunnat känna igen honom sedermera ?, På hans c gemena längd,; sade väglagaren säfligt, och med fingret på näsan. När nådi markisen frågte mig den qvälla: Hur såghan ut? så svarte jag: lång som ett spöke, sa jag.o Du borde ha sagt! kort som en dvärgn, anmärkte Jacques Två, Käre herre, hvad visste jag! Gerninga var icke gjorder då ännu; icke heller hade jag nån nys omna. Märk väl: jag törs inte än i dag ta på min ed att det var han. Nådi markisen peka på mig med fingret, inte långt från vån lilla brunn och så: För hit den der karlen! För hit den slyngeln Ve mig jag ljuger, go herrari Han talar sant, Jaques, hviskade Deferge till honom, som hade fallit honom i tas let. Fortfarl Nå? sade väglagaren med en hemlighetsfull uppsyn, Den långe karlen har saknats och man har letat efter honom — hur många. månader? Nie, tie, elfva? Lika mycket hur rmånga,, sade Defarge. Han var väl gömd, men blef olyckligtvis lutlige: upptäckt. Fortfar Jag är återigen ute på arbete uppe på backen, och sola håller på att gå ner. Jag samar då ihop mina don för att ge mig af hem ill min stuga ned i byn, der det allren var lifvet mörkt, då jag slår opp ögonen och er komma uppe i baoken sex soldater. Midtbland dåm är en lång karl, bakbunden just som så här Med tillhjelp af sin omistliga mössa företilde han en karl, med armarna medelst ett ep fastbundna på ryggen, (Forts.)